Etikettarkiv: bett

Bettets påverkan på hästen – del 8

Läs del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, och del 7 här. Källa kommer i sista inlägget.

Epiglottal Entrapment

Epiglottal entrapment är en missbildning i hästens struphuvud. Det är ett relativt vanligt problem som kan medföra andningssvårigheter och som orsakar missljud vid andning.
Epiglottal Entrapment orsakas av att luft kommer in i munnens bakre del på ”fel” sida om struplocket samtidigt som hästen andas (speciellt om hästen andas genom munnen vid DDSP). Att luft kommer in på struplockets undersida medan hästen andas gör att slemhinnan där utsätts för kraftigt negativt sug vid inandning. Slemhinnan som är anpassad för att ligga tätt emot den mjuka gommen när luftvägarna är öppna, bildar, när den utsätts för sugande undertryck, en slags ”flik” som hamnar i vägen för näshålans allra bakersta/halsens översta del och hindrar luftflödet.

Arbetsinducerad Lungblödning

Arbetsinducerad lungblödning (eller Exercise Induced Pulmonary Hemorrhage) är ett tillstånd som innebär att blod kommer in i luftvägar och lungor på grund av att kapillärerna (de minsta blodkärlen) i luftvägar och lungor skadas. I vissa fall syns EIPH i form av näsblod, men det är mycket sällan (i ca fem procent av fallen) man kan inte se blödningen annat än genom att undersöka luftvägarna med endoskopi (en kamera förs ner i luftvägarna).

Man har länge varit ovetande om vad som orsakar lungblödning hos hästar i arbete och närmare 95 % av alla kapplöpningshästar lider av problemet som generellt tros bero på någon typ av sjukdomstillstånd. Det finns däremot forskning som bevisar att lungblödning under arbete orsakas av det kraftiga undertryck som bildas i lungorna när hästen andas häftigt samtidigt som luftvägarna begränsas på något sätt.

När luftvägarna förminskas eller blockeras måste hästen ta djupare andetag för att få ner luft i lungorna (försök andas genom ett sugrör – samma princip) vilket som sagt skapar ett kraftigare undertryck i lungor och luftstrupe. Kapillärerna i lungornas alveoler och luftstrupens väggar är mycket känsliga (barriärerna mellan luften och blodkärlen är tillräckligt tunna för att kunna tillåta gasutbytet från blod och luft) och är inte anpassade för att klara av det onaturligt kraftiga undertrycket som då gör att blod sugs igenom väggarna, ibland håller kapillärerna men det händer att de spricker och blir permanent skadade.

Näsblod orsakat av lungblödning

Övrigt

Hästens tungrörelser (t ex om den tuggar på eller ”leker” med bettet) begränsar också andningen. Tungan sitter ihop med struphuvudet. Både struphuvudet och svalget följer till viss del med i tungans rörelser (det är detta som gör att man kan
svälja – det fungerar på ungefär samma sätt hos människor). När hela struphuvudet följer med i tungans rörelser är det inte konstigt
att luftintaget begränsas. Hos en häst utan bett i munnen ligger tungan stilla vid mer ansträngande arbete

Gå till nästa del

Bettets påverkan på hästen – del 7

Läs del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6 här. Källa kommer i sista inlägget.

Andning – Hals, lungor och luftvägar

Det är omöjligt för hästen, liksom för alla däggdjur, att både andas och äta samtidigt, och då hästen inte kan andas genom munnen (utom vid DDSP – se nästa avsnitt) är det viktigt att halsens ”växlande” funktion mellan sväljning och andning fungerar som den ska. När en häst rör sig i frihet har den munnen stängd och ingen luft kommer in i munhålan.

Visar hur andningsvägarna och matstrupen/svalget korsar varandra

Struplockets och mjuka gommens placering hos en häst som sväljer

Struplockets och mjuka gommens placering hos en häst som andas

När man placerar ett bett i hästens mun triggar det matsmältningsreflexer – ökad salivproduktion, rörelser i läppar och tunga och hästen börjar tugga. Detta aktiverar det parasympatiska nervsystemet vilket bl.a. sänker hjärtverksamheten och blodtrycket och leder mer blod till matsmältningssystemet – vilket är en direkt motsats till vad man vill när hästen ska prestera. Bettet orsakar dessutom (som nämnt i tidigare avsnitt) smärta, vilket i sin tur aktiverar det sympatiska nervsystemet – som istället försöker höja hjärtfrekvensen och blodtrycket, och leda bort blod från matsmältningssystemet.
Halsmuskulaturen får alltså (under ansträngning med bett i munnen) samtidigt både signaler om att äta/svälja och andas, vilket kan resultera i kräkreflexer i halsmuskulaturen och att hästen får svårt att andas, eftersom luftvägarna inte är fullständigt öppna.

DDSP (Dorsal Displacement of the Soft Palate)

När hästen andas hålls struplocket (epiglottis) öppet och passar in bakom den mjuka gommen (längst bak i munnen) vilket håller luftvägarna öppna, svalget stängt och förhindrar mat eller vätska från att komma ner i lungorna från munhålan.
DDSP är ett tillstånd där struplocket ”släpper” från den mjuka gommen. Detta är fullständigt normalt när hästen sväljer men ska inte ske när hästen andas. När DDSP sker vid andning hamnar struplocket i vägen och bromsar upp luften på väg ner i lungorna. Hålet bakom den mjuka gommen blir dessutom mycket mindre (eftersom struphuvudet inte håller det öppet) och lika mycket luft kan inte passera. – Att luftintaget hämmas medför luft- och syrebrist och hästen ”kvävs” långsamt. När struplocket inte ”håller fast” den mjuka gommen fladdrar denna vid in- och utandning, vilket ibland skapar ett gurglande, ”rytande” (roaring) eller vibrerande missljud.

T.v. normalt (friskt) struplock (E) över den mjuka gommen (SP). T.h. DDSP – struplocket är försvunnet under den mjuka gommen

Hästen kan som sagt normalt inte andas genom munnen, men vid DDSP är detta möjligt (även om luftintaget är mycket litet) eftersom struplocket inte avseglar munhålan från luftstrupen. I vanliga fall återställs också struplocket till sin normala position (DDSP försvinner) när hästen sväljer, men problemet kan också bli kroniskt.
DDSP kan orsakas av olika sjukdomstillstånd eller ha ”mekaniska” orsaker.

Det finns fem olika orsaker till DDSP (när det inte är orsakat av ett sjukdomstillstånd):

  1. Att luft kommer in i munhålans bakre del på grund av att munnen är öppen; detta destabiliserar den mjuka gommen som då påverkas av (och ”fladdrar”) vid in- respektive utandning. Högre hastigheter medför snabbare och kraftigare andetag vilket förvärrar problemet.
  2. Att hästen drar tillbaka tungan bakom bettet vilket trycker upp den mjuka gommen ovanför struplocket.
  3. För mycket vertikal böjning i nackleden (vilket bl. a pressar upp den mjuka gommen) eventuellt kombinerat med någon av de andra orsakerna.
  4. Kräkreflexer i halsmuskulaturen orsakade av motsatta nervsignaler för sväljning/andning.
  5. Förvirring i halsmuskulaturen (inte kräkreflexer men halsfunktionen kan låsa sig).

Onaturlig lyftning av den mjuka gommen är ett förstadium till DDSP.

Gå till nästa del

Bettets inverkan på hästen – Del 6

Läs del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5 här. Källa kommer i sista inlägget.

Ansiktsnerven

Hästens ansiktsnerv (nervus trigeminus) är indelad i tre större grenar (som i sin tur förgrenar sig genom hela huvudet), och i och med att det är samma nerv som fördelar sig över hela huvudet kan skarp smärta fortplanta sig från en del av huvudet till en annan.

Den första grenen – nerven tillhörande ögat (opthalmicus-nerven) – registrerar signaler från ögonen, ögonlocken, tårkanalerna och huden vid pannan och nacken. Den andra grenen – överkäksnerven (maxillaris-nerven) – tar emot nervsignaler från överkäken,
överkäkens tänder, gommen, överläppen och mulen. Den tredje grenen – nerven tillhörande underkäken (mandibularis-nerven) – ger känsel åt underkäken och underkäkens tänder, mjukvävnaderna i tunga, underläpp, haka och tandkött, samt spottkörtlarna
och huden kring och på öronen.

Bild på hur ansiktsnerven sprider sig i hästens huvud

Ett bett placeras mot lanerna i hästens mun – precis ovanför den plats där mandibularis-nerven kommer ut ur benet (för att ge känsel till munnens inre delar). På grund av den placeringen är det inte bara bettets tryck mot ben, tandkött och slemhinna som registreras, utan även trycket mot ansiktsnerven som intensifierar smärtan flera gånger om.
Som tidigare nämnt kan smärta i en av ansiktsnervens grenar fortplanta sig till de andra, vilket kan göra att smärta orsakat av bettet visar sig som till exempel huvud- eller öronskygghet, och i vissa fall även ljuskänslighet.

Bettets tryck mot mandibularis-nerven är en direkt orsak till ansiktsneuralgi hos hästar, vilket kan leda till en rad andra smärtrelaterade problem och symtom. Ett sätt detta visas på är det s.k. ”headshaking syndrome” som ofta uppträder vid ridning med bett.
Headshaking syndrome kan också, förutom på grund av mekaniska orsaker som exempelvis bett eller andra skador, orsakas av olika (hittills i stort sett okända) sjukdomstillstånd eller allergier. Dock har det visats att headshaking syndrome är en reaktion på någon variant av ansiktsneuralgi som i sin tur triggas av en annan bakomliggande orsak.

Skador på nervsystemet (i detta fall ansiktsnerven) kan medföra permanenta symtom (som t ex de ryckningar och skakningar som karakteriserar Headshaking Syndrome) och förändringar i nervfunktionerna och känsligheten – något som inte borde vara smärtsamt kan istället upplevas som outhärdligt.

Hos människor orsakas ansiktsneuralgi (trigeminusneuralgi) nästan alltid av olika sjukdomstillstånd som t ex infektioner i ansiktsområdet, MS, cancer eller en stroke. Det kan ibland även orsakas av direkt skada mot en del av ansiktsnerven (t ex vid tandoperation) eller det centrala nervsystemet. Smärtan (hos människor) beskrivs ofta som elstötar eller knivhugg, och varar oftast i några få sekunder för att avta i några minuter och sedan komma tillbaka. Vid vissa specifika sjukdomstillstånd uppträder även funktionsbortfall och begränsad förlamning i musklerna.

Läs nästa del här

Bettets inverkan på hästen – del 5

Läs del 1, del 2, del 3 och del 4 här! Källa kommer i sista inlägget.

Tungan

Det finns som tidigare nämnt ingen plats för bettet i hästens mun – hela munhålan fylls upp av tungan. Det är också tungan som får ”flytta sig” eller tryckas ihop för att ge plats åt bettet.
Tungan är en muskel och tål därför mer tryck från ett bett än lanerna. När ett bett läggs i munnen har hästen tre val:

1. lämna kvar tungan under bettet – vilket skyddar lanerna men gör att tungan pressas mellan bettet och de tunna (vassa) lanerna,
2. lägga tungan över bettet (dock är detta ovanligt, då det är svårt att låta bli ett främmande föremål i munnen2),
3. eller det tredje, vanligaste alternativet – att dra tillbaka tungan bakom bettet och ”leka” med bettet med tungspetsen. Detta pressar gommen uppåt och begränsar hästens andningsförmåga (mer om detta i avsnittet om andning).

Tänder

Hästens tänder är till för att mala foder och är livsviktiga för hästens överlevnad, slits tänderna onormalt kan det ha direkt inverkan på hästens livslängd.

Ett för långt bett har en tendens att åka för långt bak i hästens mun, och ännu oftare tar hästen själv bettet mellan kindtänderna för att undkomma obehaget, vilket sliter dem onormalt. Slitaget på kindtänderna medför att underkäkens tänder blir vassa på den inre
sidan samtidigt som överkäkens tänder får liknande spetsar (”hakar”) på utsidan (mot kinden). Denna typ av spetsar kan också bildas av att hästen tuggar med huvudet i fel ställning, eftersom tandraderna då inte ligger an mot varandra som de ska. Spetsarna förhindrar hästens normala tuggrörelser och kan ge upphov till sår och skav på kindernas insida (speciellt om en nosgrimma trycker från utsidan).

Svårt fall av förflyttade tänder och gluggar

Att hästar tar bettet mellan tänderna eller tuggar på bettet sliter som sagt tänderna onormalt, och till slut kan de slitas så mycket att pulpan friläggs – detta medför smärta och kan orsaka infektionssjukdomar i tänderna. Hästar som tuggar mycket på bettet lider dessutom mycket oftare av karies och tandröta.

När hästar biter i eller tuggar på bettet får det tänderna att förflytta sig vilket skapar gluggar mellan dem. I gluggarna fastnar det
sedan mat som infekterar vävnaderna och kan medföra sjukdomar och kroniska skador.

läs nästa del här

Bettets inverkan på hästen – Del 4

Läs del 1, del 2 och del 3 här. Källa kommer i sista inlägget.

Svåra munskador orsakade av bett

Negativa effekter

90 procent av alla hästar som rids med bett drabbas av sår i munslemhinnan, medan cirka 50 procent av hästar som går på bete drabbas av samma problem. De munskador flest hästar uppvisar vid behandling på klinik är sår i slemhinna och kinder, och därefter i mungipor och tunga. Antalet sår ökar i de områden som är direkt påverkade av bett och nosgrimma – kindens insida vid första
kindtanden och i mungiporna.

När hästen tuggar i vanliga fall så pressas kinderna utåt av fodret i munhålan, medan de under ridning eller körning istället pressas inåt mot tänderna av nosgrimman. När hästen sedan tuggar på bettet hamnar kindens insida i kläm mot (och mellan) tänderna vilket ger upphov till skav. I området vid de första kindtänderna är det mycket vanligt med blåsor och skavsår.

Tandköttet som täcker lanerna i hästens mun är i sig en ”modifierad” version av benhinnan (”huden”) utgörs av den tunna slemhinnan). Eftersom det inte finns någon annan vävnad som täcker benet uppstår inte blåmärken eller svullnad till följd av en skada – då det inte finns något som kan, när det skadas, orsaka svullnad eller en så kraftig blödning att det ger upphov till blåmärken. – Hästen kan alltså ha skador i munnen utan att det syns som ”riktiga” sår i slemhinnan eller huden vid mungiporna. Däremot uppstår ofta inre blödningar och ibland svullnader som kan vara svåra att upptäcka utan genomgående undersökning (eller obduktion).

Benvävnad

Skador i hästens mun behöver som sagt inte synas. Vad som är värre är de tryckskador som uppstår när hårt möter hårt (bett mot käkben eller tänder).

På grund av sättet som hästens mun (lanerna med tandkött) är uppbyggd finns det inte heller någon vävnad som kan dämpa eller avlasta bettets tryck mot benet – förutom tungan, som dock väldigt få hästar låter ligga kvar under bettet (mer i detta i avsnittet om tungan). Hur lanerna är utformade kan jämföras med smalbenet på en människa. Dock är lanerna känsligare, dels på grund av hur tunna de är och på grund av att slemhinnan och tandköttet är mycket tunnare och känsligare än huden och benhinnan som täcker det mänskliga smalbenet.

Kontinuerligt trauma på benvävnaden i hästens mun ger upphov till inflammationer i benvävnaden, vävnadsdöd och bildandet av så kallade ”bensporrar” (utstickande skelettbildningar) på lanerna i hästens mun.

Jämförelse på underkäkar med och utan bensporrar

I en undersökning av 74 käkben (från hästar 5 år eller äldre) från fyra muséesamlingar visade det sig att bensporrar uppträdde i 74 % av fallen (egentligen i ännu fler fall om man endast räknar bland tama hästar, då käkben från ferala, alltså vilda, hästar även ingick i undersökningen). Bland kranium från ferala hästar och 35 käkben från zebror fanns inga bensporrar.

Vid palpation på levande, obedövade ridskolehästar upptäcktes bensporrar på lanerna hos 18 procent av hästarna (dock är det troligt att siffran är högre, eftersom många hästar är alltför känsliga kring och i munnen för att låta någon undersöka dem i vaket tillstånd, och många små bensporrar kan vara svåra att upptäckas då de täcks av tandkött och slemhinna).

Det är benhinnan (tandköttet) som förser benet med näringsämnen och därför kan skadat tandkött orsaka att benvävnaden dör och s.k. ”sequestrum” bildas. Dock är detta ganska ovanligt. Sequestrum är ”flisor” av död benvävnad som lossnar från benet, ligger kvar under benhinnan och omges av onormala benbildningar, dessa skador orsakar ofta ärrbildning i skelettet och kronisk inflammation.

Läs nästa del här

Bett, den ultimata sanningen, del 3

Vem har ordet angående om vilket ett bett hästen ska ha ? Vems åsikt är det som räknas allra mest?

Självklart är det hästens!

Klart man kan ha i åtanke hästtandläkarens riktlinjer, men den som avgör är hästen! Så det är bara ut och prova.

Parelli säger även att små bett, så som vanliga lätta raka,två,tre delade, ska bäras av hästar själv. Tre rynkor i mungipan regeln är bara något som var lätt att komma ihåg för okunniga militärer. Hästen kommer då själv välja hur högt den vill ha bettet, och man kan då ställa in sidestyckerna så de inte flaxar. Ingen rynka är svårt att säga då hästen själv väljer, och en del hästar får fem rynkor så fort de får in något i munnen, oavsett hur högt det sitter.

Hur vet man om hästen tycker om bettet? Det jobbar inte Mot det, utan med det. Den blir känslig och villig helt enkelt, utan att den gapar eller gör annat varje gång ryttaren ber om kontakt. Men kom ihåg, hästens favorit bett kan fortfarande vara obekvämt om en ryttare har okunniga händer!

Idag fick Nicke testa sitt nya bett som jag skrev om i förra inlägget. Det var stor skillnad! Han kändes som en drömhäst (ja förutom att han är otränad) allting blev så mycket lättare, både lättare än med hans förra myler bett, men även enklare än med repgrimma. Han sökte sig självmant frammåt neråt och det hela kändes underbart! 😀 Hade det inställt så att allt tryck skulle fördelas så mycket som möjligt på alla fem ställen, vilket han verkade gilla, men vi ska testa oss fram. Undrar om det kan kännas bättre än såhär?!

Gå till del 2