Kategoriarkiv: Hästtankar

hästtankar

Mitt 2012, den stora bortglömda förändringen

Den andra stora förändringen som hände under 2012 glömde jag helt bort att nämna. Hundarna!   Nu är detta en hästblogg, så varför ens nämna det, jo för att jag trodde inte själv det skulle vara så enkelt!

IMG_ 649

Emi

Vi har sen länge två hundar, en okastrerad Whestie hane vid namn Lapu Lapu, och en bullterrier tik, Emi. Båda är 7 år om jag minns rätt. Hundarna skaffades innan hästarna, i alla fall innan antalet hästar ökade till 7. Jag skulle säga vi är/var typiska hundägare, de är sällskapsdjur. Har ni tänkt på att smådjur kallas sällskapsdjur, men inte hästar? Om man ska skaffa häst så vet man att det gäller att ha intresse, pengar och Tid för att lägga på hästen, det är väldigt få människor som ser en söt häst på blocket och åker och köper den dagen därpå. Men hur ser det ut för sällskapsdjuren, framförallt hundarna som inte kan aktivera sig själva t.ex. en utekatt kan. Hundarna får oftast några promenader dagligen mest för att de ska utföra sina behov. Har ni sett skillnaden på hundarna som har ett jobb (polishundar, vallhundar, jakthundar, agillityhundar) och sällskapshundar?

IMG_3631

Lapu Lapu

Innan Parelli gjorde vi som alla sa att man skulle göra med hästar, vilket var allt annat än att behandla de som bytesdjur. Det var samma sak med hundarna, fram tills i höst.

Lapu har aldrig riktigt varit några problem, han är en snäll hund. Emi är också en snäll hund, förutom.. mot stora svarta hundar, eller hundar överlag, och framförallt inte om de skäller. Sen finns det en hel del saker som skrämmer livet ur Emi, köket överlag, diskmaskinen, att gå in i stallet, gå igenom grinden in i hästhagen, hinkar o.s.v

När jag var en vecka på intervju i England hos The Horse Place umgicks jag med Kirsty som är working student där. Vi skulle gå ut med deras lilla hund, och då kom vi in på hundar. När jag berättade om Emi var det rent av pinsamt, jag hanterar hellre en problemhäst på 600+kg, än vår hund på 20kg. Det är pinsamt att gå ut och gå med henne, så fort jag såg en hund så vände jag och tog en annan väg. Jag visste sen tidigare att många ”parelli-människor” talar gott om Cesar Millan – the dog whisperer – mannen som är känd från tv serien mannen som talar med hundar. Jag vet att Pat och Cesar spelat in ett avsnitt tillsammans där de hjälper både häst och hund, och Cesar har deltagit på Parelli shower med mera. Men i den ”vanliga” världen hör man mycket dåligt om Cesar, vilket man ju faktiskt också kan göra om Parelli, oftast så har dessa människor i fråga inte har ordentlig bakgrundsfakta eller personliga problem när det gäller deras djur vilket skulle få de att må dåligt om de skulle erkänna något. Men Kirsty förklarade så mycket hon kunde, och det lät ju så enkelt och så likt Parelli. Så jag lovade att kolla upp Cesar när jag kom hem. Och det gjorde jag. Jag har lyssnat på Cesars böcker flera gånger om, sett hans hemstudie-filmer och sett mängder av tvserie avsnitt.

Hur mycket gemensamt kan det finnas när hästar är bytesdjur och hundar är rovdjur? Mängder, båda kommunicerar med hjälp av kroppsspråk och energi. När det gäller att komma över rädslor är det mer eller mindre liknande tekniker, vilket är mitt favoritområde när det kommer till hästar.

Emis första träningspass med Molly

Emis första träningspass med Molly

Det Cesar lär ut är verkligen Parelli för hundar. Det handlar inte om träning, det handlar om psykologi, precis som med hästarna. Det gäller att lära sig läsa av sitt djur, veta vad som händer innan det som händer händer. Innan Emi kastar sig mot en hund och låter som om hon stryps trots att hon har en sele på sig, vad gör hon då? När visar hon de första tecknen? Jag jobbar precis likadant med hästarna, har det gått för långt är det ”för sent”, man får göra det bästa som går, men det är effektivare att ta hand om de första tecknen, för då går aldrig, hästen eller hunden, så pass långt att man hoppas att man är tillräckligt stark för att hålla i..

Emi har precis ätit upp sin mat i köket, och bryr sig inte om diskmaskinen

Emi har precis ätit upp sin mat i köket, och bryr sig inte om diskmaskinen

Precis som med Parelli är det Cesar förmedlar bara en grund, för hundarna är det inte ens det, det är uppfostran. Ingen normal förälder skulle tillåta sitt barn springa omkring okontrollerat och skrika fula ord till grannarna, eller till föräldrarna. Oavsett om barnet kan lära eller räkna matte så ska det veta hur man beter sig i olika sammanhang. Men hur många hundar dagligen ”pekar inte finger” åt sin matte och husse? Mängder. Hästarna i sin tur MÅSTE lära sig att svara på negativ förstärkning, om det kommer en långtradare på vägen måste vi kunna ”säga” STOP, och hästen ska förstå vad vi menar och svara. Har man fått en bra grund-kontroll, och en känslomässigt balanserad hund – häst, Då är man redo för att börja träna något, vad det nu än är man vill göra med sitt djur.

Emi, och brorsonen Ponyo  spenderade julen tillsammans

Emi och brorsonen Ponyo spenderade julen tillsammans, Lapu var mindre glad över det.

Behöver jag ens nämna att Emi gjort enorma framsteg? När jag väl satte mig in i det Cesar lär ut så var det inte så svårt att ta till sig det och applicera det på hundarna, tack vare fem år av Parelli. Så som jag föredrar RB hästar, så har det gått bättre och lättare med Emi som är väldigt osäker, ni kan fråga grannarna i Stavsjö om ni inte tror mig! Med Lapu som är väldigt självsäker och mer dominant har jag lite svårare. Tyvärr kvarstår problemet att mitt stora intresse är hästar, om flera år vill jag fortfarande ha häst, En häst, men jag ska inte ha någon hund, för jag har inte det intresset och viljan att lägga den tiden jag tycker en hund behöver.

Photo 2012-12-27 09 31 10

Annonser

Island börjar ta skador på allvar!

Ur artikeln http://ishestnews.se/islandnyheter/skadesrapporten-tas-pa-allvar

..”Resultatet var slående. Nära hälften av hästarna som deltog på Landsmót hade skador i form av påslag på framben och sår i munnen,  i huvudsak på lanerna efter oledade stångbett. Totalt 45% av de deltagande hästarna hade skador av ovannämda karaktär. Det är dock värt att nämna är att ingen häst blödde ur munnen. Särskilt allvarligt var det i töltklassen på Landsmót. 7 av 10 finalhästar hade registerade skador, varav 2 av dem allvarliga. Sigríður har fått mycket kritik för att hon lät dessa hästar delta i finalerna. Själv säger Sigrídur att det för tävlingens  skull hade varit ogenomförbart att stoppa ekipagen just innan de skulle in på banan och att hon i stället följt upp det efteråt.”..

..”På alla avelsbedömningar och tävlingar på Island görs nogrann kontroll av häst och ryttare, både före och efter, att de varit på banan. Allt protokollförs och i registeras i WoldFengur där kan kan se om det varit någon skada (skala -12).
Under hösten har de ryttare som haft  en särskilt hög frekvens på skadade hästar fått ett personligt brev hemskickat med en varning och informaton om just sina siffor. Avelsrådet har ännu inte velat publicera listor på dessa ryttare. I stället har man valt att lägga ut listor på de ryttare som har minst skador i förhållande till antalet visade hästar. 2012 var det Gísli Gíslason som toppade listan.”..

”för tävlingens skull” Om man inte kan rida sin häst utan att orsaka den skador, ska man inte rida! Och framförallt inte tävla och bli en förebild – eftertraktad tränare! Vems är felet att det gått så långt? Publiken? Domarna? Veterinärerna?

Om vi endast tänker på skadorna som nämnt i artikeln, påslag på frambenen orsakas av att ryttaren ber hästen om något hästen inte bör göra, visst kan en häst hamna snett och skada sig i hagen, men inte på en plan tävlingsbana, och inte när det gäller islandshästar som får högre poäng ju mer aktion de har. Vi får inte heller glömma frammåtbjudingen som man kan tro innebär att hästen bör springa omrking som en stucken gris på banan. Så när det gäller påslag på frambenen tror jag domarna är boven. Hade de gett högre poäng till hästar som har en ren takt istället för mer aktion, korrekt form och bärighet istället för en giraffhals som måste ge plats åt frambenen.. Då hade vi haft andra vinnare, och amatörerna i publiken hade på köpet också ridit sina hästar på ett bättre sätt. Det som vinner medaljer måste ju vara bra, det rätta?

När det gäller skadorna i munnen är det här mer veterinärernas ansvar, även om domarna många gånger är för snälla då man tydligt kan se att ryttaren inte har mjuka/följsamma händer. En häst med sår i munnen ska inte få en placering, oavsett om det rinner blod eller inte.

Eller vad tycker ni? Ska vi tvinga tävlingsekipage att ha boots på sig i förebyggande syfte, och förbjuda oledade stångbett? (som tydligen ger de flesta skadorna) Allt detta är ryttarens fel tycker jag! Är manen bra ryttare så skadar man inte hästen, varken mentalt, känslomässigt eller Fysiskt, oavsett utrustning!

Hur hårt ska sadelgjorden spännas?!

Det här med sadelgjorden, hur och hur hårt den ska spännas en av flera saker som jag lägger märke till.

Överlag tycker jag Många, spänner den för hårt, och framförallt för fort – tidigt.

Senaste veckorna har Glaeda varit i hårdträning på Gäverstad, hon har sadlats, in till ridhuset, uppvärmning online, och sen hoppar jag upp. Jag spänner alltid sadelgjorden, precis ”dit det tar stopp”, jag anstränger alltså knappt några muskler för att spänna. Jag spänner även under flera omgångar under uppvärmningen, för att göra det så behagligt som möjligt för henne, och eftersom hon ”släpper ut en hel del luft”, vilket oavsett resulterar i att jag behöver spänna flera gånger. Pat Parelli har även visat att om man håller en hand framför sadeln/ på manken, samtidigt som man spänner sadelgjorden med den andra handen, så ska man trycka hårdare med handen som ligger på hästens manke, än vad man spänner sadelgjorden.

Det hände flera gånger att Glaedas sadel hamnat på sniskan redan under den korta sträckan från stallet till ridhuset. Eftersom Glaeda är så rund, utan någon manke eller annat som stoppar sadeln från att hamnar under magen, så började jag att spänna något hål hårdare redan första gången jag spände. Detta var knappast hårt i jämförelse med vad jag sett många andra spänna.

Redan andra veckan slog det mig att Glaeda inte längre vill stå still när jag ska spänna sadelgjorden. Hon har inga problem med sadlingen, men så fort kåpan åker upp för att spänna så börjar hon röra på fötterna. Det kan väll inte ha något att göra med att jag spänt sadelgjorden lite hårdare den sista tiden?

detta får mig att tänka på alla dessa hästar som får sadelgjorden åtdragen stenhårt så fort sadeln åkt på. Många av dessa hästar lyckas ändå fortfarande stå still utan att tydligt visa några tecken på obehag, men betyder det att de inte känner? Det är många hästar som jag sett har ”gett upp” på att visa sina känslor. Många gånger ser människor en häst som försöker bitas eller sparkas vid kanske sadling ett ”dåligt beteende” eller ”ovana”.

Tillbaka till sadlingen, varför spänna sadeln så hårt? Jag rider alltid med en theraflex luftpadd under sadeln, vilket gör att allt känns lite mer ”ostadigt”, med under fem år har sadeln aldrig åkt snett när jag ridit. Kan vara för att Parelli lär oss att sitta säkert och stadigt, utan att vara beroende av sadel, stigbyglar eller en ens en ”stilla sittande” / hårt spänt sadel.

Nu blir det att ta tag och fixa problemet jag själv skapat med Glaeda, lära henne på nytt igen att lita på mig och inte vara rädd för en sadelgjord.

Tack för den fina kommentaren!

Fick en kommentar på inlägget säg NEJ till ponnyakuten som jag bara är tvungen att dela med mig av. Tack Christina Alhberg

Jag var glad när Ponnyakuten skulle börja sändas, men redan från början blev jag djupt besviken. Jag blev illa till mods av att se hur dålig förståelsen är för hästen bland dessa “erfarna” hästtränare. När jag sen tänker tanken fullt ut att unga ryttare sitter och tittar på detta, tar tips ifrån dessa Rovdjur…sorry…jag menar tränare, som de ser som digniteter och rättesnöre, blir jag uppriktigt ledsen. Ett program som Ponnyakuten har ett stort ansvar för vad de lär ut och vad de visar. Särskilt eftersom deras publik är ung och många gånger oerfaren. Jag anser att man bör lägga ner programmet eftersom det uppmanar hästfolk att misshandla och missförstå sina hästar, djuren som de älskar och egentligen vill väl.

säg NEJ till Ponnyakuten

Jag fick ont i magen redan vid den första säsongen, men då folk hörde av sig och frågade vad jag hade gjort med en hopprädd häst, för det de såg på ponnyakuten såg inte så trevligt ut. Jag kunde se första minuten, sen blev det för mycket för mig. Att se missförstådda hästar är för mig hemskt att se. Då vi har hästarna väldigt isolerad i skogen där det sällan är någon annan än jag (och mamma) så ser jag otroligt sällan annan hästhantering. Då jag gör det är när jag har lektioner och ekipage rider förbi, eller rider samtidigt som jag har lektion.

tillbaka till musse, en ponny som var tydligt räd för hinder. En känd hoppryttare daniel zetterman kallades in för att fixa problemet. Hans metod anståg djurens rätt att vara djurplågeri och skrev då till svt. En del av svaret ifrån producenten låter såhär

Enligt Daniel Zetterman så handlade detta inte om en rädsla hos Musse utan att han är bortskämd, lat och behövde övertygas. Ponnyn är dessutom ung och borde kunna hoppa de låga hinderna som var aktuellt.

Ni kan läsa hela djurens rätt mail och senare svar ifrån projektledare och producent här http://www.djurensratt.se/for-att-hastar-ger-allt/reaktioner-pa-svts-ponnyakuten

Jag har sedan tidigare sett att Ponnyakuten är en mycket bra idee, men kompetensen för att hjälpa dessa barn med deras hästar saknas, stort. Tobbe kan sin ”frihetsdressyr”,  vilket jag skulle kunna skriva en roman om men i kort är mer tricks än  ett gemensamt språk emellan människa och häst. Om Tobbe förstod hur hästar fungerar, förstod häst-psykologi, varför skulle han då behöva kalla in hoppryttare? Det handlar inte om hoppning, rädd för dressyrstaketet handlar inte om dressyr, och rädd för saker i sin omgivning kan inte en westernryttare fixa! Redan i den första säsongen kunde jag gjort ett bättre jobb. Jag är inget proffs, det finns många mycket mycket duktigare, men Jag hade gjort ett bättre jobb än vad Tobbe eller hans hjälptränare gjorde, det kan jag slå vad om, på riktigt!

Så min uppmaning till tv tittarna är, säg Nej till ponnyakuten, byt kanal helt enkelt. Eller ännu hellre byter ni tv apparaten mot datorn och istället kolla på parellis filmer ifrån bibliteket på parelliconnect.com !

 

Missuppfattning eller bara ingenting att säga?

En annan sak som fick min uppmärksamhet i senaste numret av hästfocus var 5 frågor om hästens hov och dess funktion som denna gången ställdes till SANHCP och svenska hovslagarföreningens ordförande.

Svaren på dessa fem frågor var väldigt olika, och inte ur en hov synvinkel, utan generellt. Jag vet lika mycket/ lite om hur hovslagare ser på hästens hovar, som jag visste innan denna artikel. Varför svarar de inte lite mer konkret som alla andra som fått dessa frågor? Missuppfattning av frågorna eller har de inga riktlinjer i sitt arbete med hovar, eller?

( detta är en artikelserie där flera olika metoder får besvara dessa frågor)