Förtydling av Partial Disengagement

Jag fick en väldigt bra fråga till gårdagens inlägg som jag tänkte uppmärksamma och samtidigt förklara Partial Disengagement lite närmare.

En tanke som dök upp i mitt huvud bara… Du skriver att partial disengagement kan beskrivas som en öppna, men också att det delvis tar bort kraften från bakbenen… Är det inte tänkt att en korrekt utförd öppna ska engagera hästens bakben och stärka framförallt inner bakben som trampar in under hästens tyngdpunkt? Ofta (som jag upplever det) beskrivs öppnan som en av de viktigaste övningarna inom klassisk dressyr, och dressyr handlar ju verkligen om att engagera bakbenen?
Jag kanske missuppfattat något? Kunde hur som helst vara kul att höra hur du tänker

Helt rätt angående öppnan, PD och en ”riktig” öppna har inte mycket gemensamt egentligen, förutom att hästens framdel och bakdel går på olika spår och hästen ha mer eller mindre böjning igenom sin kropp.

Partial Disengagement betyder ”Delvis framdelsvädning”, Disengagement hos parelli är framdelsvändning, vilket är bland det första som lärs ut då det ger kontroll över hästens bakben – ”motor”. En rädd eller spänd häst vill ha sina bakben intakta, spåra med bakbenen i frambenens spår, för att det är då hästen har som mest kraft i bakdelen och är redo för flykt. Samtidigt som när bakdelen är ”lite ur balans” (inte går i framdelens spår) så tvingar det hästen att börja tänka mer, istället för att bara reagera instinktivt, vilket är en väldigt viktig nyckel att komma ihåg när man hanterar eller rider rädda/nervösa/spända hästar.

Om hästen är spänd eller nervös utan att bli ”farlig” så är PD en perfekt övning att använda sig av för att ”stänga av lite av motorn”. Likaså hjälper böjning igenom bröstkorgen till att få en häst att slappna av, för en lite spänd häst kan endast böjning hjälpa, men för en mer nervös häst kan man behöva påverka bakdelen. Det viktigaste oavsett hur mycket böjning eller tvärning man ber utav sin häst när man gör en PD, är att hålla kvar detta, ända tills hästen gör ett litet försök till att slappna av/länga sig/ sakta av, vilken man nu jobbar på. Det kan ta en långsida, och det kan ta två varv.Det gäller att ha en stadig men öppen hand som håller i tygeln, den ska absolut vara tydlig, men när hästen mjuknar eller sänker sitt huvud måste tygeln kunna glida ur handen snabbt för att ge en direkt eftergift. 

Jag blev väldigt glad när Linda Parelli skrev och visade PD för första gången. Jag hade länge tragglat med att Glodis inte ville slappna av helt, och ville framförallt inte gå i en lång och låg form, jag red mycket AR men det var inget som fick Glodis att länga sig, tills jag testade PD. Ganska snabbt så kunde jag be henne inte bara om att slappna av, utan även att länga sin form. Idag kan hon det så bra att bara jag för en tygel lite uppåt så förstår hon direkt vad hon ska göra, och jag behöver sällan använda den. Nu har hon även lärt sig en liknande princip när vi jobbar ifrån marken.

Man skulle kunna kalla PD en öppnaliknande rörelse där man inte fokuserar på hur hästen bär sig eller arbetar igenom sin kropp, utan endast är ute efter mental och känslomässig avslappning. Är hästen väl avslappnad så kan man börja kolla på den fysiska biten och göra en riktig öppna. Inom AR (är inte så insatt i andra ridfilsofier så kan inte uttala mig om annat) vill man aldrig göra framdelsvändning eller skänkelvikning då detta inte stärker hästens bakben utan tvärt om, tar bort deras kraft. Vilket absolut är helt meningslöst om man vill skola hästens bakben. Men av egen erfarenhet är det viktigt att skola hästens mentala och känslomässiga sida först.  Alla hästar kan bli spända över något, och alla ryttare borde veta hur man får sin häst att slappna av.