Månadsarkiv: januari 2013

Glodis är redo, och det går fort nu! (inte bokstavligt talat)

Efter vintervilan har jag nu satt igång Glodis lite. Redan i höst kände jag att Glodis var ganska redo mentalt och känslomässigt för att på riktigt börja träna dressyr / akademiskt. Vilket jag mer eller mindre lade på hyllan för 3 år sen, när jag verkligen insåg vad det betyder att hästen ska vara redo. (mentalt, känslomässigt och fysiskt.) Men det gick inte så mycket framåt, arbetet i skritt fungerade bra, men vi var fast där, både ifrån marken och uppsuttet.

Sen flyttade vi till(baka) till Gäverstad och där blev det lite känslomässiga hinder för Glodis, men vi red en lektion för instruktör, jag började bli lite mer petig på var jag har hästen jag rider på, (efter att inte haft en ordentlig ridbana på flera år så glömmer man bort en del). Men Glodis tyckte fortfarande att ena kortsidan av ridhuset var läskigt, andra ridna hästar blev också lite läskiga med mera. Så det var nästan som att Glodis alltid letade, eller väntade på att något läskigt skulle komma upp. Jag repeterade mycket, och var alltid noga med att få henne att frusta.

Efter vintervilan har hon gjort Enorma framsteg på bara några pass. Idag visade hon även att hon verkligen börjar känna sig trygg i ridhuset. Vi värmde upp med lite skolor ifrån marken, och plötsligt lyckas Glodis sparka upp lite sand mot väggen samtidigt som en fågel flög förbi, hon blev jätte spänd, jag hann endast reagera med ”hoppa vart du vill men inte på mig!” men istället går Glodis bara iväg och slappnar av. Det har aldrig hänt förut, blev hon rädd så fortsatte hon att vara spänd en stund tills jag hjälpte henne att slappna av. Nu gjorde hon allt själv under två sekunder, och vi kunde fortsätta med det vi höll på med, kunde även gå förbi samma plats igen utan att Glodis lyfte på örat.

Nu är det så himla tydligt varför det plötsligt var möjligt för henne att göra sådana framsteg i det akademiska arbetet, när hon kommit så långt med sig själv. Under ett pass lärde hon sig väldigt snabbt att bara för att jag ber om trav så betyder det inte att det ska gå fortare. Glodis har naturligt en väldigt stor och snygg, typisk islandshäst trav, men det är omöjligt att träna något i den traven. Så nu kan Glodis trava riktigt riktigt sakta, hon verkade själv väldigt nöjd när hon upptäckt det hela, hon som ofta är mer introvert och har väldigt lätt att sakta ner till skrit eller halt, saktade nu istället bara ner till en mycket sakta trav.

Under nästa pass så kunde Glodis plötsligt ha den användbara traven även ifrån marken på volten, och uppsuttet gjorde vi för första gången, skolor i trav! Jag märkte att hon har problem med samma bakben som Glaeda har. (det är nog verkligen dags att kolla upp mig själv) Under nästa pass fortsatte Glodis att utvecklas och gjorde lite öppna i trav för hand, uppsuttet satt skolorna ännu bättre, även om det är svårt att vara kvar på spåret, vi närmar oss alltid mitten, och bara för skojs skull testade vi några galoppfattningar ur trav-slutan, Oj vilka fattningar!

Undra vad Glodis kommer bjuda på nästa gång!

Förtydling av Partial Disengagement

Jag fick en väldigt bra fråga till gårdagens inlägg som jag tänkte uppmärksamma och samtidigt förklara Partial Disengagement lite närmare.

En tanke som dök upp i mitt huvud bara… Du skriver att partial disengagement kan beskrivas som en öppna, men också att det delvis tar bort kraften från bakbenen… Är det inte tänkt att en korrekt utförd öppna ska engagera hästens bakben och stärka framförallt inner bakben som trampar in under hästens tyngdpunkt? Ofta (som jag upplever det) beskrivs öppnan som en av de viktigaste övningarna inom klassisk dressyr, och dressyr handlar ju verkligen om att engagera bakbenen?
Jag kanske missuppfattat något? Kunde hur som helst vara kul att höra hur du tänker

Helt rätt angående öppnan, PD och en ”riktig” öppna har inte mycket gemensamt egentligen, förutom att hästens framdel och bakdel går på olika spår och hästen ha mer eller mindre böjning igenom sin kropp.

Partial Disengagement betyder ”Delvis framdelsvädning”, Disengagement hos parelli är framdelsvändning, vilket är bland det första som lärs ut då det ger kontroll över hästens bakben – ”motor”. En rädd eller spänd häst vill ha sina bakben intakta, spåra med bakbenen i frambenens spår, för att det är då hästen har som mest kraft i bakdelen och är redo för flykt. Samtidigt som när bakdelen är ”lite ur balans” (inte går i framdelens spår) så tvingar det hästen att börja tänka mer, istället för att bara reagera instinktivt, vilket är en väldigt viktig nyckel att komma ihåg när man hanterar eller rider rädda/nervösa/spända hästar.

Om hästen är spänd eller nervös utan att bli ”farlig” så är PD en perfekt övning att använda sig av för att ”stänga av lite av motorn”. Likaså hjälper böjning igenom bröstkorgen till att få en häst att slappna av, för en lite spänd häst kan endast böjning hjälpa, men för en mer nervös häst kan man behöva påverka bakdelen. Det viktigaste oavsett hur mycket böjning eller tvärning man ber utav sin häst när man gör en PD, är att hålla kvar detta, ända tills hästen gör ett litet försök till att slappna av/länga sig/ sakta av, vilken man nu jobbar på. Det kan ta en långsida, och det kan ta två varv.Det gäller att ha en stadig men öppen hand som håller i tygeln, den ska absolut vara tydlig, men när hästen mjuknar eller sänker sitt huvud måste tygeln kunna glida ur handen snabbt för att ge en direkt eftergift. 

Jag blev väldigt glad när Linda Parelli skrev och visade PD för första gången. Jag hade länge tragglat med att Glodis inte ville slappna av helt, och ville framförallt inte gå i en lång och låg form, jag red mycket AR men det var inget som fick Glodis att länga sig, tills jag testade PD. Ganska snabbt så kunde jag be henne inte bara om att slappna av, utan även att länga sin form. Idag kan hon det så bra att bara jag för en tygel lite uppåt så förstår hon direkt vad hon ska göra, och jag behöver sällan använda den. Nu har hon även lärt sig en liknande princip när vi jobbar ifrån marken.

Man skulle kunna kalla PD en öppnaliknande rörelse där man inte fokuserar på hur hästen bär sig eller arbetar igenom sin kropp, utan endast är ute efter mental och känslomässig avslappning. Är hästen väl avslappnad så kan man börja kolla på den fysiska biten och göra en riktig öppna. Inom AR (är inte så insatt i andra ridfilsofier så kan inte uttala mig om annat) vill man aldrig göra framdelsvändning eller skänkelvikning då detta inte stärker hästens bakben utan tvärt om, tar bort deras kraft. Vilket absolut är helt meningslöst om man vill skola hästens bakben. Men av egen erfarenhet är det viktigt att skola hästens mentala och känslomässiga sida först.  Alla hästar kan bli spända över något, och alla ryttare borde veta hur man får sin häst att slappna av.

Snabb problemslösningsguide

Är din häst Spänd : Partial disengagement*, var konsekvent – mer repetition än variation, cirklar, nersaktningar, ta det lugnt och ge hästen tid.

Är din häst Rädd : gå undan undan undan och sen närma dig igen, kom ihåg ”det handlar inte om..” Det handlar om din häst ska ha förtroende och tillit till dig.

Är din häst Misstrogen : Sakta ner, gå undan, vänta – låt hästen ta nästa steg, var konsekvent, inga överraskningar, känn för hästen och vänta tills han känner dig – mentalt, känslomässigt och fysiskt.

Är din häst Omotiverad : Be om mindre, vänta mer, var mer intensiv mentalt – än  fysiskt gör det till en lek, mer raka linjer – än cirklar, mycket beröm för små försök, ha humor, gör någont nytt eller oväntat – oförutsägbart.

Är din häst Ovillig : Var med intressant, provokativ, aktiv. Uppmuntra hästens idéer, gör någont nytt eller oväntat, ha humor.

* Partial Disengagement (som ni kan läsa om här), är kort förklarat som en öppna mot staketet, utförs i ridning med endast yttertygeln som förs lite uppåt. Man tar Delvis bort kraften ifrån bakbenen.

Mitt 2012, den stora bortglömda förändringen

Den andra stora förändringen som hände under 2012 glömde jag helt bort att nämna. Hundarna!   Nu är detta en hästblogg, så varför ens nämna det, jo för att jag trodde inte själv det skulle vara så enkelt!

IMG_ 649

Emi

Vi har sen länge två hundar, en okastrerad Whestie hane vid namn Lapu Lapu, och en bullterrier tik, Emi. Båda är 7 år om jag minns rätt. Hundarna skaffades innan hästarna, i alla fall innan antalet hästar ökade till 7. Jag skulle säga vi är/var typiska hundägare, de är sällskapsdjur. Har ni tänkt på att smådjur kallas sällskapsdjur, men inte hästar? Om man ska skaffa häst så vet man att det gäller att ha intresse, pengar och Tid för att lägga på hästen, det är väldigt få människor som ser en söt häst på blocket och åker och köper den dagen därpå. Men hur ser det ut för sällskapsdjuren, framförallt hundarna som inte kan aktivera sig själva t.ex. en utekatt kan. Hundarna får oftast några promenader dagligen mest för att de ska utföra sina behov. Har ni sett skillnaden på hundarna som har ett jobb (polishundar, vallhundar, jakthundar, agillityhundar) och sällskapshundar?

IMG_3631

Lapu Lapu

Innan Parelli gjorde vi som alla sa att man skulle göra med hästar, vilket var allt annat än att behandla de som bytesdjur. Det var samma sak med hundarna, fram tills i höst.

Lapu har aldrig riktigt varit några problem, han är en snäll hund. Emi är också en snäll hund, förutom.. mot stora svarta hundar, eller hundar överlag, och framförallt inte om de skäller. Sen finns det en hel del saker som skrämmer livet ur Emi, köket överlag, diskmaskinen, att gå in i stallet, gå igenom grinden in i hästhagen, hinkar o.s.v

När jag var en vecka på intervju i England hos The Horse Place umgicks jag med Kirsty som är working student där. Vi skulle gå ut med deras lilla hund, och då kom vi in på hundar. När jag berättade om Emi var det rent av pinsamt, jag hanterar hellre en problemhäst på 600+kg, än vår hund på 20kg. Det är pinsamt att gå ut och gå med henne, så fort jag såg en hund så vände jag och tog en annan väg. Jag visste sen tidigare att många ”parelli-människor” talar gott om Cesar Millan – the dog whisperer – mannen som är känd från tv serien mannen som talar med hundar. Jag vet att Pat och Cesar spelat in ett avsnitt tillsammans där de hjälper både häst och hund, och Cesar har deltagit på Parelli shower med mera. Men i den ”vanliga” världen hör man mycket dåligt om Cesar, vilket man ju faktiskt också kan göra om Parelli, oftast så har dessa människor i fråga inte har ordentlig bakgrundsfakta eller personliga problem när det gäller deras djur vilket skulle få de att må dåligt om de skulle erkänna något. Men Kirsty förklarade så mycket hon kunde, och det lät ju så enkelt och så likt Parelli. Så jag lovade att kolla upp Cesar när jag kom hem. Och det gjorde jag. Jag har lyssnat på Cesars böcker flera gånger om, sett hans hemstudie-filmer och sett mängder av tvserie avsnitt.

Hur mycket gemensamt kan det finnas när hästar är bytesdjur och hundar är rovdjur? Mängder, båda kommunicerar med hjälp av kroppsspråk och energi. När det gäller att komma över rädslor är det mer eller mindre liknande tekniker, vilket är mitt favoritområde när det kommer till hästar.

Emis första träningspass med Molly

Emis första träningspass med Molly

Det Cesar lär ut är verkligen Parelli för hundar. Det handlar inte om träning, det handlar om psykologi, precis som med hästarna. Det gäller att lära sig läsa av sitt djur, veta vad som händer innan det som händer händer. Innan Emi kastar sig mot en hund och låter som om hon stryps trots att hon har en sele på sig, vad gör hon då? När visar hon de första tecknen? Jag jobbar precis likadant med hästarna, har det gått för långt är det ”för sent”, man får göra det bästa som går, men det är effektivare att ta hand om de första tecknen, för då går aldrig, hästen eller hunden, så pass långt att man hoppas att man är tillräckligt stark för att hålla i..

Emi har precis ätit upp sin mat i köket, och bryr sig inte om diskmaskinen

Emi har precis ätit upp sin mat i köket, och bryr sig inte om diskmaskinen

Precis som med Parelli är det Cesar förmedlar bara en grund, för hundarna är det inte ens det, det är uppfostran. Ingen normal förälder skulle tillåta sitt barn springa omkring okontrollerat och skrika fula ord till grannarna, eller till föräldrarna. Oavsett om barnet kan lära eller räkna matte så ska det veta hur man beter sig i olika sammanhang. Men hur många hundar dagligen ”pekar inte finger” åt sin matte och husse? Mängder. Hästarna i sin tur MÅSTE lära sig att svara på negativ förstärkning, om det kommer en långtradare på vägen måste vi kunna ”säga” STOP, och hästen ska förstå vad vi menar och svara. Har man fått en bra grund-kontroll, och en känslomässigt balanserad hund – häst, Då är man redo för att börja träna något, vad det nu än är man vill göra med sitt djur.

Emi, och brorsonen Ponyo  spenderade julen tillsammans

Emi och brorsonen Ponyo spenderade julen tillsammans, Lapu var mindre glad över det.

Behöver jag ens nämna att Emi gjort enorma framsteg? När jag väl satte mig in i det Cesar lär ut så var det inte så svårt att ta till sig det och applicera det på hundarna, tack vare fem år av Parelli. Så som jag föredrar RB hästar, så har det gått bättre och lättare med Emi som är väldigt osäker, ni kan fråga grannarna i Stavsjö om ni inte tror mig! Med Lapu som är väldigt självsäker och mer dominant har jag lite svårare. Tyvärr kvarstår problemet att mitt stora intresse är hästar, om flera år vill jag fortfarande ha häst, En häst, men jag ska inte ha någon hund, för jag har inte det intresset och viljan att lägga den tiden jag tycker en hund behöver.

Photo 2012-12-27 09 31 10

Island börjar ta skador på allvar!

Ur artikeln http://ishestnews.se/islandnyheter/skadesrapporten-tas-pa-allvar

..”Resultatet var slående. Nära hälften av hästarna som deltog på Landsmót hade skador i form av påslag på framben och sår i munnen,  i huvudsak på lanerna efter oledade stångbett. Totalt 45% av de deltagande hästarna hade skador av ovannämda karaktär. Det är dock värt att nämna är att ingen häst blödde ur munnen. Särskilt allvarligt var det i töltklassen på Landsmót. 7 av 10 finalhästar hade registerade skador, varav 2 av dem allvarliga. Sigríður har fått mycket kritik för att hon lät dessa hästar delta i finalerna. Själv säger Sigrídur att det för tävlingens  skull hade varit ogenomförbart att stoppa ekipagen just innan de skulle in på banan och att hon i stället följt upp det efteråt.”..

..”På alla avelsbedömningar och tävlingar på Island görs nogrann kontroll av häst och ryttare, både före och efter, att de varit på banan. Allt protokollförs och i registeras i WoldFengur där kan kan se om det varit någon skada (skala -12).
Under hösten har de ryttare som haft  en särskilt hög frekvens på skadade hästar fått ett personligt brev hemskickat med en varning och informaton om just sina siffor. Avelsrådet har ännu inte velat publicera listor på dessa ryttare. I stället har man valt att lägga ut listor på de ryttare som har minst skador i förhållande till antalet visade hästar. 2012 var det Gísli Gíslason som toppade listan.”..

”för tävlingens skull” Om man inte kan rida sin häst utan att orsaka den skador, ska man inte rida! Och framförallt inte tävla och bli en förebild – eftertraktad tränare! Vems är felet att det gått så långt? Publiken? Domarna? Veterinärerna?

Om vi endast tänker på skadorna som nämnt i artikeln, påslag på frambenen orsakas av att ryttaren ber hästen om något hästen inte bör göra, visst kan en häst hamna snett och skada sig i hagen, men inte på en plan tävlingsbana, och inte när det gäller islandshästar som får högre poäng ju mer aktion de har. Vi får inte heller glömma frammåtbjudingen som man kan tro innebär att hästen bör springa omrking som en stucken gris på banan. Så när det gäller påslag på frambenen tror jag domarna är boven. Hade de gett högre poäng till hästar som har en ren takt istället för mer aktion, korrekt form och bärighet istället för en giraffhals som måste ge plats åt frambenen.. Då hade vi haft andra vinnare, och amatörerna i publiken hade på köpet också ridit sina hästar på ett bättre sätt. Det som vinner medaljer måste ju vara bra, det rätta?

När det gäller skadorna i munnen är det här mer veterinärernas ansvar, även om domarna många gånger är för snälla då man tydligt kan se att ryttaren inte har mjuka/följsamma händer. En häst med sår i munnen ska inte få en placering, oavsett om det rinner blod eller inte.

Eller vad tycker ni? Ska vi tvinga tävlingsekipage att ha boots på sig i förebyggande syfte, och förbjuda oledade stångbett? (som tydligen ger de flesta skadorna) Allt detta är ryttarens fel tycker jag! Är manen bra ryttare så skadar man inte hästen, varken mentalt, känslomässigt eller Fysiskt, oavsett utrustning!

Mitt 2012

2012 var ett väldigt händelserikt år när det gäller hästar och parelli. Parellis tre ”lag” ”Never ending self improvement” var ett starkt tema under året.

Det började med massor av förberedelser inför avresan till USA i Maj.


IMG_1853

IMG_1805

Delfin?

Delfin?


IMG_1766
Photo 2012-03-11 12 36 52
IMG_0926

IMG_0862 IMG_0308 Photo 2012-01-20 14 06 43

Glaeda under en gräspaus.

Glaeda under en gräspaus.

IMG_4098

Sen bar det av till USA i 6 veckor. Mycket utmattande flygresa på 22 timmar om jag kommer ihåg rätt, sen några dagar i Absarokee Montana. Sen bar det av med bil, igenom Wyoming till Parelli Centret i Pagosa Springs Colorado. Sen spenderades det fyra veckor på Fast Track kursen.

På hemvägen tillbaka gick bilen sönder så vi blev fast i Casper Wyoming över helgen. Tillbaka till Absarokee någon dag för att sedan flyga hem igen.

DSC_0406

Det var torrt, bergigt, ännu torrare, ännu glesare och sen kom grönskan, med en enorm stad och bilköer. Eller som Montana borna kallar det - civilisationen. (colorado)

Det var torrt, bergigt, ännu torrare, ännu glesare och sen kom grönskan, med en enorm stad och bilköer. Eller som Montana borna kallar det – civilisationen. (colorado)

DSC_0759 DSC_0836

Vi står och väntar på vår tur

Vi står och väntar på vår tur

DSC_0013 20120529-063114-fm.jpg 20120529-020324-em.jpg DSC_0159 SONY DSC
20120619-120312-em.jpg

Jag minns väldigt tydligt att det var roligt att komma tillbaka till sverige, efter 6 veckor hade sommaren och grönskan verkligen blommat upp, USA var ett äventyr men det var skönt att vara hemma.

Under sommaren blev det både mycket hästar i form av lektioner och kurser som verkligen drog igång. Vistelsen i USA hade verkligen satt igång mina tankar kring mig själv, och varför jag egentligen var vegetarian. Djurens roll i samhället och i vår kost hade jag inte reflekterat mycket över, jag var vegetarian, men hade ingenting gemensamt med konstiga veganer. Det var på tiden att jag började utforska denna fråga, allt som har med hästar att göra hade redan ifrågasatts och jag har sen länge varit en ”outsider” i hästvärlden, lösdrift, barfota, fri tillgång på grovfoder, parelli o.s.v.. Sommaren slutade med att jag skrattade åt mitt ogenomtänkta val att vara vegetarian och blev vegan. Det är ingen sekt, och man måste inte vara en blåst djurrättsaktivist, bara för att man är vegan.

Jag hade även blivit erbjuden att komma på intervju till The Horse Place hos Alison Jones och David Zuend. Så en resa tvärs igenom Södra England ända till kusten utförde jag helt på egen hand. Jag kan meddela att SJ gör ett utmärkt jobb, i jämförelse med National Rail i England, Sommartid! På resan dit fick jag åka taxi sista biten för att tåget var försenat och jag missat mitt sista tåg, som var sist för dagen. På hemresan gick tåget istället sönder och jag missade mitt plan, men även det överlevde jag faktiskt. Jag lyckades ta mig till Heathrow och ta sista planet hem. Samtidigt som hemförsäkringen täckte allt utan några konstigheter.

20120814-231430.jpg 20120814-231301.jpg 20120814-231724.jpg 20120814-233048.jpg 20120814-232608.jpg

I höstas sattes flickorna igång på riktigt, en kort träningsvistelse på Gäverstad blev förlängd och nu står våra fyra islandshästflickor inackorderade där, med tillgång till paddock, ovalbana, ridhus rundcoraller. Glodis har nu på riktigt blivit töltsatt och vi kan nu göra skolor i tölt, och till och med leka lite med hastigheten. Glaeda och jag har kämpat med Level 4 freestyle och framförallt galoppombyterna, så fort Glaeda blir av med sina låsningar i bakdelen så ska vi filma på riktigt!

Vi får inte heller glömma att jag inte längre är tonåring! 2013 ska bli mycket spännande, jag har redan planer på gång men jag vill inte säga för mycket i förväg. Jag hoppas på att 2013 kommer att vara en milstolpe i min Parelli resa. Men vad som händer får framtiden avgöra.