Resan till USA.

Dagen började halv 3 på morgonen. Först två timmar i bil till Landvetter för Joanna och Frida. Sen lite lite krångel vid incheckningen där Anne dök upp. Vi steg på planet till en enorm flygplats i Paris.

I Paris väntade vi en stund och köpte lite färdkost, Joannas kort ville heller inte fungera, svårt att betala med dollar i Paris….

Sen var det dax för nästa plan, som var minst fyra gånger så stort, och kön var enorm. Vi tog det lugnt tills vi såg Annes namn på tavlan. Där lyckas personalen blanda ihop och slarva bort Joannas boarding pass så att paniken steg. Här kom även frågor om vem som packat våra väskor, när vi packat dessa, om vi hade vapen i väskan..

Sen steg vi på planet, vi hade varsin liten skärm framför oss som vi kunde kolla på film, serier eller spela Caveman på. Det dröjde nästan en timme innan planet kunde lyfta för att fåglar ockuperade startbanan.

Vi försökte sova under dessa 9 timmer men det gick inte för alla. Efter lunchen blev vi även dränkta av en otrevligt amerikan framför oss som kände för att slänga ner sitt säte på vårt vattenglas. Tur att vi drack vatten. Efter dessa 9 hemska timmar kom vi fram, vi slapp turbulens förutom vid landning vilket gjorde Frida lite illamående.

Sen var vi framme i USA, vi lyckades ta oss igenom de strikta kontrollerna, Dock fick Anne slänga en macka och nötter vilket var ångestfyllt. Anne och Frida grillades även av en security kvinna som ställde kritiska frågor om , varför, var vad, vem vi skulle träffa, vad vi gör hemma i Sverige, och om vi verkligen inte ska jobba i USA.

Sen skulle vi igenom vår sista kontroll, där Frida fick undersökas extra noga eftersom det var suspekt så hon hade svettiga händer. Hon förklarade att landningen gjorde henne illamående och hon fick då rådet att dricka öl.

Sen började den långa väntetiden i minnieapolis på 8 timmar. Alltså kl 20-4 i sverige. Men lokal tid 1-9 pm. Jag och Frida har vid det här laget dygnat.

20120516-112131 fm.jpg

En väntetid på nästan nio timmar var inte det roligaste vi varit med om.. försökte sova bort tiden men det var alldeles för ljust.

20120516-112141 fm.jpg

sista planet som tog oss till Montana.

När vi väl fick kliva ombord på sista planet sänkte sig mörkret över USA och vi kunde äntligen somna. Vi sov i stort sett hela vägen till Montana där vi sedan blev upphämtade av en familj som Frida tidigare besökt. Efter en bilresa på en timma var vi äntligen framme!