Bettets inverkan på hästen – Del 4

Läs del 1, del 2 och del 3 här. Källa kommer i sista inlägget.

Svåra munskador orsakade av bett

Negativa effekter

90 procent av alla hästar som rids med bett drabbas av sår i munslemhinnan, medan cirka 50 procent av hästar som går på bete drabbas av samma problem. De munskador flest hästar uppvisar vid behandling på klinik är sår i slemhinna och kinder, och därefter i mungipor och tunga. Antalet sår ökar i de områden som är direkt påverkade av bett och nosgrimma – kindens insida vid första
kindtanden och i mungiporna.

När hästen tuggar i vanliga fall så pressas kinderna utåt av fodret i munhålan, medan de under ridning eller körning istället pressas inåt mot tänderna av nosgrimman. När hästen sedan tuggar på bettet hamnar kindens insida i kläm mot (och mellan) tänderna vilket ger upphov till skav. I området vid de första kindtänderna är det mycket vanligt med blåsor och skavsår.

Tandköttet som täcker lanerna i hästens mun är i sig en ”modifierad” version av benhinnan (”huden”) utgörs av den tunna slemhinnan). Eftersom det inte finns någon annan vävnad som täcker benet uppstår inte blåmärken eller svullnad till följd av en skada – då det inte finns något som kan, när det skadas, orsaka svullnad eller en så kraftig blödning att det ger upphov till blåmärken. – Hästen kan alltså ha skador i munnen utan att det syns som ”riktiga” sår i slemhinnan eller huden vid mungiporna. Däremot uppstår ofta inre blödningar och ibland svullnader som kan vara svåra att upptäcka utan genomgående undersökning (eller obduktion).

Benvävnad

Skador i hästens mun behöver som sagt inte synas. Vad som är värre är de tryckskador som uppstår när hårt möter hårt (bett mot käkben eller tänder).

På grund av sättet som hästens mun (lanerna med tandkött) är uppbyggd finns det inte heller någon vävnad som kan dämpa eller avlasta bettets tryck mot benet – förutom tungan, som dock väldigt få hästar låter ligga kvar under bettet (mer i detta i avsnittet om tungan). Hur lanerna är utformade kan jämföras med smalbenet på en människa. Dock är lanerna känsligare, dels på grund av hur tunna de är och på grund av att slemhinnan och tandköttet är mycket tunnare och känsligare än huden och benhinnan som täcker det mänskliga smalbenet.

Kontinuerligt trauma på benvävnaden i hästens mun ger upphov till inflammationer i benvävnaden, vävnadsdöd och bildandet av så kallade ”bensporrar” (utstickande skelettbildningar) på lanerna i hästens mun.

Jämförelse på underkäkar med och utan bensporrar

I en undersökning av 74 käkben (från hästar 5 år eller äldre) från fyra muséesamlingar visade det sig att bensporrar uppträdde i 74 % av fallen (egentligen i ännu fler fall om man endast räknar bland tama hästar, då käkben från ferala, alltså vilda, hästar även ingick i undersökningen). Bland kranium från ferala hästar och 35 käkben från zebror fanns inga bensporrar.

Vid palpation på levande, obedövade ridskolehästar upptäcktes bensporrar på lanerna hos 18 procent av hästarna (dock är det troligt att siffran är högre, eftersom många hästar är alltför känsliga kring och i munnen för att låta någon undersöka dem i vaket tillstånd, och många små bensporrar kan vara svåra att upptäckas då de täcks av tandkött och slemhinna).

Det är benhinnan (tandköttet) som förser benet med näringsämnen och därför kan skadat tandkött orsaka att benvävnaden dör och s.k. ”sequestrum” bildas. Dock är detta ganska ovanligt. Sequestrum är ”flisor” av död benvävnad som lossnar från benet, ligger kvar under benhinnan och omges av onormala benbildningar, dessa skador orsakar ofta ärrbildning i skelettet och kronisk inflammation.

Läs nästa del här

Detta inlägg postades i Bettets påverkan på hästen, Forskning, Hästfakta, Utrustning och taggad den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.

5 thoughts on “Bettets inverkan på hästen – Del 4

  1. Frida

    På en häst som det konstaterats av veterinär/hästtandläkare, INTE har några tecken i munnen av att ridas med bett, trots att den gjort det i 13 år kan inte jag se några problem att fortsätta rida med bett på? Jag fick till och med frågan om jag verkligen red med bett, och ja det gör jag🙂 dessutom engelsk dressyr😉 trots det ingen påverkan på hästens mun.
    Däremot hade han större problem av grimman/tränset som gick emot i närheten av käkleden.
    Har man en häst som får problem av bettet i munnen får man nog ta sig en allvarlig funderare på hur man egentligen hanterar ett par tyglar, oavsett ridsätt.
    Min fundering är varför en repgrimma skulle vara bättre än en nosgrimma? En repgrimma trycker ju in kinderna på precis samma sätt som en nosgrimma. Bästa vore väl att inte ha något på huvudet alls, då som sagt repgrimman trycker in kinder och sidostycken trycker mot käkleden. Vad tänker ni kring det?

    1. joannanieznaj

      Det låter bra!🙂 Självklart är det händerna och inte bettet i sig som skadar hästen. Men vi ser munnen som en mycket känsligare del, än nosryggen. Det finns stora nackdelar med att använda bett, och vi vill inte använda det i onödan.

      Problemet med nosgrimman är då den används i samband med bett, den trycker in kinderna då hästen gapar och när den vill stänga munnen trycks då kinderna inåt av nosgrimman. Man kan testa på sig själv, hålla sina händer runt munnen, när man vill öppna sin mun blir då ”nosgrimman” tajtare på sidorna och trycker då in kinderna vilket gör att man sen inte kan stänga sin mun utan att bita sig själv. En ensam nosgrimma gör inte lika mycket skada så länge hästen inte har ett behov av att gapa/äta. En repgrimma däremot, sitter inte lika tajt, du kan själv bestämma hur löst och hur högt du vill ha den. Många hästar kan till och med gäspa med repgrimman på sig.

      Sen handlar det om som allt annat, hur länge och på vilket sett utrustningen används. Vi använder utrustning för vår säkerhet, som jag sagt tidigare så sitter den stora säkerheten inte i vår utrustning utan i vår kunskap.

  2. Jo

    När jag köpte min häst var han stenhård i handen och jag förstod såklart att något var tokigt. Men eftersom han är världens snällaste och alltid gör sitt bästa har han förmodligen lidit i det tysta i många många år…. Efter mycket om och men fick jag hjälp av en duktig veterinär, och ”sequestrum” kunde vi se på röntgen. Den döda benbiten lossnade efter några veckor, när antibiotika fått ner svullnaden i munnen. Chockad med benbiten (flera centimeter stor) i handen storgrät jag över tanken på den smärta han måste ha genomlidit så länge. Han själv fortsatte obekymrat att äta, hur mycket känsel stackarn har kvar i munnen kan man undra….
    Utöver detta ser man att han har kluvna mungipor och en ”knöl” på lanen längre upp. Alltsammans är bettskador.
    Inte bara stenhård i handen. Han hade även lymfknutar som varit så länge att de ansågs vara där helt enkelt (tydligen), var i dåligt hull och gick inte upp i vikt, var trött och kuvad i blicken…
    Samma häst idag är tjock och fin i hullet. Det lyser i ögonen på 18-åringen som ska galoppera fortare än alla andra i skogen, ska ut först av alla på morgonen och så vidare. Lymfknutarna finns inte kvar. Han kan äta obekymrat. Tung i handen? I helgen gjorde vi för första gången jättefina öppnor med bara repgrimma som utrustning.
    Där benbiten lossnade finns en liten öppning kvar som säkerligen aldrig kommer att läka ihop helt. Stackars hästen får stå ut med att jag spolar med bakteriedödande där 2-3 gånger i veckan för att hålla inflammationer borta. Det får han stå ut med resten av sitt liv….
    Jag fick en helt ny inställning till hästar efter det här, en ordentlig tankeställare.
    En ”gammal” artikel men jag var tvungen att dela med mig och kommentera när jag nu läste den. En häst som har ont i munnen protesterar säkerligen, men då tillkommer väl ofta nosgrimmor och hjälptyglar så är problemet ”löst”. En så snäll häst som min kämpade på i det tysta i alla fall, han gav väl upp till sist och försökte göra sitt bästa trots smärtan.
    Tack för den här bloggen, det finns så mycket klok information här🙂 Imorgon ska vi ta ett pass för att befästa de 7 lekarna ännu bättre.

Kommentarer inaktiverade.