Bettets inverkan på hästen – Del 2

Läs Del 1 här. Källa kommer i sista inlägget.

Bettets utveckling

Enligt Alexander Nevzorov i filmen ”The Horse Crucified and Risen – The Horse Encyclopedia” försökte människan för flera tusen år sedan hitta ett sätt att kontrollera hästar på. Man gjorde ringar som sattes fast mellan näsborrarna (som man ibland kan se hos vissa nötkreatur) och dessa fungerade bra ett tag. Området kring ringen blev svårt skadat och trasades dock snabbt sönder vilket gjorde ringen oanvändbar. Man sökte då efter ett ställe som skulle vara mer smärtsamt för hästen och hittade kroppens känsligaste ställe; munnen.

Indian War Bridle

I början tillverkades betten av andra material än metall, t.ex. ben, trä och tagel. Man märkte dock snart att dessa material nöttes snabbt och de började ersättas med metall. Som redan har nämnts så liknade de tidigare betten väldigt mycket de bett som vi använder idag. De bestod oftast av ett oledat (väldigt sällan ledat) munstycke och sidostyckena på betten, alltså de nutida bettringarna där tyglarna fästs, var i många fall utsmyckade och vackra. Munstyckena var mycket bredare än vad vi är vana vid idag.

När hästarna var tvungna att bära riddare i tung utrustning under Medeltiden avlades de större och kraftigare. Betten blev även dem ”större” och skarpare – De fick längre skänklar och högre portar vilket förstärkte effekten av bettet väsentligt . I början av 1600-talet började bettlösa träns bli mer kända bland hästfolk, då Baptista Galiberti tränade hästar med hackamore eller kapson innan han ansåg att de var redo för att ha ett bett i munnen. Man har därefter fortsatt med teorin att börja träningen med ett mildare alternativ, såsom bettlöst eller ett vanligt tvådelat tränsbett, och när hästen och ryttaren sedan är tillräckligt utbildade byter man till ett skarpare bett.

Tredelat bronsbett från handynastin (Kina 206 f.Kr - 220 e.Kr.

Gå till del 3

Detta inlägg postades i Bettets påverkan på hästen, Forskning, Hästfakta, Hästhållning, Utrustning den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.