Salivet – Har det någon uppgift?

Jag hittade en artikel här om hästens saliv som jag tyckte var mycket intressant!

Hästens saliv har som främsta uppgift att blöta upp fodret och göra så det går lätt att svälja och passerar foderstrupen utan att fastna. Vissa andra arter har enzymer i saliven som börjar bryta ner t ex stärkelse redan vid tuggningen. Det har inte hästen – i naturen lever den på gräs och då behövs inte det.

Hästens saliv har ett neutralt pH och dess innehåll av bikarbonat verkar buffrande. Hästen producerar till skillnad från oss bara saliv när den tuggar – produktionen styrs av att foder stimulerar slemhinnan i munnen. Grovfoder ger upphov till större salivproduktion är vad kraftfoder gör och en normalstor häst producerar någonstans mellan tio och trettio liter saliv per dygn.

När fodret som når magsäcken är väl uppblandat med saliv buffras innehållet i den första delen av magsäcken vilket gör att mikrober kan börja fermentera fodret lite redan där. Buffringen minskar även risken för magsår eftersom hästen producerar magsyra kontinuerligt över dygnet och om den står långa perioder utan foder ökar risken för irritation av slemhinnan inuti magsäcken.

Lågt pH i magsäcken har visat sig hänga ihop med orala beteendestörningar som t ex krubbitning och vissa studier tyder på att krubbitningen gör att hästen producerar mer saliv vilket då skulle hjälpa hästen att buffra maginnehållet.

Salivprover kan användas för att mäta stress hos hästar eftersom hormonet kortisol även utsöndras i saliven. Att ta ett salivprov från en häst är enkelt och innebär mindre stress i sig än att ta ett blodprov vilket är en fördel om det är just stressnivån som ska mätas.

Saliven innehåller även proteinet latherin, som även finns i hästens svett. Latherin minskar ytspänningen – ungefär som exempelvis diskmedel – och gör att det löddrar när hästen tuggar på bettet.

Detta inlägg postades i Forskning, Hästfakta den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.