Att erkänna sin okunskap

Olivia skrev ett väldigt tänkvärt inlägg där hon lyckas ta upp alla de frågor som cirkulerar i ens huvud. Hästhållning – ordet som knyter sig i magen

Min komentar till inlägget tyckte hon även om :

Du har rätt i det du skriver! Och det du ska ha en eloge för är att du vågar erkänna dina brister. Det är många som skräms av barfota, lösdrift, Nh – allt det otraditionella. Just för att det innebär att man måste erkänna sin okunskap, och våga göra en stor förändring, bara inom sig själv.

Kram Joanna

Nu låter komentaren som om jag själv inte har några brister, så tolka mig rätt det har jag!

Om mitt guldfiskminne kommer ihåg rätt så grät jag när jag läste hur en sko påverkar en hov, och att jag bara veckan innan tvingat på skor på hästen jag red.

Mer hov - mer lyft

Jag grät även efter min första parelli kurs, när jag insåg att jag varit ganska hemsk mot mina hästar, ur deras synvilnkel. Jag var inte ond med flit, men den hästhanteringen/träningen tog inte hänsyn till varken hästen som bytesdjur, eller som individ.

Raudhetta - hästen som fick exem när hon åkte iväg på träning

Och jag gråter fortfarande varje gång det går riktigt snett och allting är mitt fel – för det är Aldrig hästens fel. Hur den än reagerar så är det jag som tagit den dit, och fått fram det beteendet, den hade det ju hur bra som helt i hagen, innan jag kom.

Glaeda & jag

/ Joanna

One thought on “Att erkänna sin okunskap

  1. Olivia

    Jag har också lätt till gråt när det gäller hästarna, det sprutar tårar så fort det händer något! (Det hade nästan varit mer spännande att filma mig när Arthur föddes än själva fölet…) Men man måste ju faktiskt börja någonstans. Och som du skriver, bara att kunna inse sina brister så har man kommit rätt långt. Jag fick en kommentar om inlägget där en kvinna skrev: ”Rom byggdes inte på en dag”
    /Olivia

Kommentarer inaktiverade.