Mina tankar om inridning

Jag vill förbereda Exito så mycket som det bara går inför själva inridningen, men på ett sätt kan man säga att förberedelsrna är inridningen. Han ska ha en bred grund att stå på för att sedan kunna bli min underbara ridhäst. Min inridning kan därför ses som väldigt lång i jämförelse med den traditionella där hästen ska bära på en ryttare så snart som möjligt.

Jag tycker som så att om hästen inte kan ha upp en ryttare på ryggen, utan att någon håller i – då är inte den hästen redo. Då måste man gå tillbaka några steg och jobba mer på det man tror är orsaken till att hästen inte tycker det är okej med en ryttare på ryggen.

Ska man inte förbereda sin unghäst så pass mycket, att den dagen det väl kommer upp en ryttare på ryggen, ska det inte vara några konstigheter? Självklart kan unghästen bli rädd hur mycket man än har förberett och skapat ett språk som båda förstår, men det kan ju vilken häst som helst bli, och inte ser man någon hålla i en vuxen häst varje gång en ryttare ska upp och rida.

Exito och jag har inte kommit så pass långt att det är dags att hoppa upp, det tycker jag han ännu är lite för ung för. Men jag har nu 1 gång i veckan börjat hänga på honom knappt en minut, mest som ett friendly game. Han har alltid accepterat att jag har lagt saker på ryggen samt suttit på han när han legat ner i hagen, och jag har ibland ställt mig på en pall och lagt magen på hans rygg, utan att släppa fötterna från pallen och alltså då inte haft hela min tyngd på honom. Allt det här har han bara tyckt varit mysigt, och nästan somnar när jag gör. Då vet jag att han är redo, och att jag har tagit det i hans takt. Vilket jag också kommer fortsätta att göra.
Skulle han på något sätt känna sig obekväm, nervös eller att han helt enkelt inte förstår vad jag vill ha ut av detta, kommer jag då att gå tillbaka och jobba med grunderna från marken, ända tills han känns redo. Och då ska han vara redo både psykiskt, känslomässigt och fysiskt! Inridningen kan ta 1 år, det kan ta 2, det kan ta 5! Det är endast hästen, i det här fallet Exito, som bestämmer takten. Och självklart upp till mig att skapa så bra förutsättningar som möjligt.

Jag kommer att ta så mycket hjälp av Joanna som möjligt, när hon har träningar för mig, då jag vill rida in enligt Parellis principer. Vid intresse skriver hon gärna ihop ett litet inlägg om hur man då går till väga, och hur hon gjort.

Första dagen av Frodis "inridning"

Detta inlägg postades i Hästtankar, Uncategorized och taggad , , den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.

3 thoughts on “Mina tankar om inridning

  1. Moa

    Trevlig text 🙂 behövs fler som tänker så här.
    Jag jobbar lika dant vid mina inridningar, hästen ska tycka det är helt ok att jag sitter upp utan någon som håller fast eller annat.
    Vet inte hur parelli inridning går till men fasters islandshäst var förberedelserna det viktiga. När det var dags för uppsittning gjordes det utan någon som höll och i halsring. Jag satt upp från en stol och hon stog som ett ljus. 🙂

Kommentarer inaktiverade.