Missuppfattningar inom dressyren – Bogfrihet

En ökning på framdelen, och extremt flickande tår.

Vissa människor förväxlar bogfrihet med den fruktade ”tå flickningen” som ofta kan ses i ökningarna och även i passagen, där de flickar i svävningsmomentet, alltså när alla benen är i luften. Självklart, om du ser på det ur en strikt muskulös synvinkel är det frihet av frambenen, eftersom musklerna som håller böjen i benet (dem som hänger samman de starka senorna på baksidan) har släppt benet helt, för att låta de andra musklerna kasta benet framåt i ett ryck.

Detta är dåligt för kotan, eftersom det rycker hårt på grund av att det är en okontrollerad rörelse. Och det är särskilt dåligt vid isättningen av benet, eftersom dessa avslappnade muskler är tänkt att stötta vid isättningen. Väldigt ofta böjer dessa hästar för djupt i kotan när benet är i bärande fas.

Det är också så, att eftersom hästen har förlorat balansen i första hand så leder dålig balans eller trötthet till att hästen kastar sina framben ut för att fånga hans kropp från att falla till marken. Om du tränar ökningar för 45 minuter, och hästen är väldigt trött, kan han börja kasta ut sina ben så här. Då både utbildare och ryttare tror att hästen äntligen har slappnat av och verkligen sträcker ut sig, alltså att detta sista motståndet är borta, berömmer de hästen. Kan det vara så att hästen tillslut lär sig att göra det här på grund av berömmet?

Texten är översatt av mig och är hämtad från den här hemsidan.

Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.