Missuppfattningar inom dressyren – skummande mun

lagom mängd skum, bildar ett "vitt läppstift"

En mun som är glad, avslappnad och mjukt tuggar, producerar vanligen en lagom mängd skumm. Spottkörtlarna bakom käken masseras när hästen mjukt tuggar med käken. När spottet rinner ner i insidan av munnen och rörs om av tungan och läpparna, skummar det lätt och ger vad man kan kallar ett ”vitt läppstift”.

Hästar som inte producerar detta, kan antingen vara missnöjda med sina bett eller antingen vara spända i nacken. De kan vara spända på grund av dålig balans eller att ryttaren är för hård i sin hand, eller helt enkelt för att de är slappar omkring och arbetar fel eller inte arbetar alls. Du kan ganska ofta se detta i ridskolemiljöer, på dåligt ridna ponnyer, på hästar som bara är hackade på, eller på hästar och ponnyer som är ridna med en för hård hand och skarpt bett.

En häst med ett överaktivt bett bildar alldeles för mycket skum i försvar

På stora tävlingar ser du nästan aldrig torra munnar. Men alla blöta munnar är inte bra. Jag skulle vilja säga att de flesta av de bästa GP-hästarna man ser skummar helt enkelt för mycket. Detta är inte ett tecken på att de är extremt avslappnade och aktiv i bakbenen och ryggen, utan snarare att de är alltför aktiva i munnen. Om hästen har ridit överböjd vid nacken, så att spottkörtlar pressas samman (vilket de också kan göra om hästen går för mycket bakom lod, och ger då samma löddrande resultat), och ryttaren drar hårt eller hela tiden i munnen, som sågning, kommer hästen att försvara sig. Detta görs vanligtvis genom att försöka få tungan att röra sig genom att komma undan bettet som trycker, och det resulterar i  att tungan slår saliv till ett lödder. Om hästen öppnar munnen i motstånd kan det gå till det extrema att fläckar och strängar av saliv löddrar ner frambenen eller bröstet. Detta är ett tecken på spänning, och precis som det tidigare inlägget om överdrivet välvd svans, inte bör strävas efter eller tolereras.

Texten och bilderna är hämtade och översatta härifrån.

Advertisements
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.