Grimma i hagen

Som ni antagligen har märkt har jag ingen grimma på någon av mina hästar i hagen, och har självklart flera anledningar till det. Dels för att det helt enkelt inte behövs, mina hästar är lätta att fånga och kommer många gånger fram till mig istället för jag till dom. Och jag tycker att man hellre ska lösa problemet än att dölja det genom att sätta på grimma i försök om att hästen ska bli lättare att fånga. Och så undviker jag också grimma ur säkerhetssynpunkt, jag vet ett flertal hästar som har fastnat med grimman och kvävt sig själva, och vill absolut inte riskera att det ska hända mina hästar.

Sedan finns det också  dom som har grimmor på, ifall hästen eller hästarna skulle komma ut ur hagen och det ligger en eller flera trafikerade vägar intill hagarna, och de vill då att det ska vara så lätt som möjligt att få tag på dem ifall de skulle rymma så de inte blir på körda. Då förstår jag absolut att man vill ha en grimma på den eller dom hästarna som en säkerhetsgrej. Men vad man bör tänka på då är att ha en lädergrimma, skulle hästen fastna så går den sönder innan hästen gör det!

Man måste också ifrågasätta varför hästarna skulle kunna rymma, är de helt enkelt för uttråkade i hagen? De kanske inte finns mat i hagen men massor utanför? Är staketet dåligt? Når elen ända runt? Osv. Men självklart finns det lite busigare hästar som rymmer hur lätt som helst, vad man än gör för att undvika det, och då är det inte så lätt. Och så kan olyckor hända där staket går sönder eller en häst spränger tråden osv.

Annonser
Detta inlägg postades i Hästtankar, Utrustning och taggad , , den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.