Bakom lodplanet del 16 – Upphålld med kraft

Denna form är allt för vanlig inne på tävlingsbanorna. Detta behöver inte nödvändigtvis ha att göra med hur hästen är tränad, eftersom det här kan vara en följd av ridning med styrka. Ryttaren drar utav bara den i tyglarna, för att hålla upp huvudet eller stoppa hästen från att springa iväg, eller för att hålla huvudet i en kontrollerbar form. Det händer vanligtvis på tävlingar på grund av den nervositet och spänning från att vara hemifrån, att vara ensam på banan, och ryttaren känner trycket av att inte sabba programmet.

Tyvärr tror väldigt många dressyr entusiaster att denna form ser bra och ”kraftfullt” ut,  och tror faktiskt att det är samling eftersom det är vad de ser på tävlingar – och de ser det belönas med höga poäng.  Det är verkligen sorgligt! Vad som är ännu sorgligare är att dessa hästar ibland vinner eftersom det är de som lyckats ”stanna i ringen” medan många av de hästarna som ridits med en lätt hand, skräms upp ,strular till det, gör motstånd etc.

Farorna i denna form är många. För hästen, är det skadligt på alla sätt. Men det är också dåligt för ryttarens utbildning. För att ens uppnå denna form, måste hästen korta hela hans överlinje över ryggen, manken och nacken. Detta pressar ryggraden ner mellan frambenen och drar halsen uppåt. De korta musklerna kring manken gör att framdelen känns större. Och för ryttaren som sitter där, känns framdelen större. Halsen kommer upp så att frambenen rör sig så pass stort att du kan se dem, och hästen känns sänkt i bakdelen. Ryttaren misstar detta givetvis för samling, när det verkligen är raka motsatsen.

Nu sa jag att hästen känns sänkt i bakdelen. Hur kommer det sig? Tja, med en sadel mellan dig och din hästs rygg, och med en häst som spänner och höjer halsen, lutar sadeln bakåt. Baksidan av sadeln sjunker ner i den sänkta ryggen på din häst, och förstärker sänkningen ännu mer. Den insats hästen gör för att hålla upp halsen blir överlinjen runt manken spänd och det ”blåser upp”. Detta kan lätt misstas för ”höjning av manken” och tros då självklart vara en bra sak.

I själva verket är det nästan omöjligt för hästen att komma ur denna spända hållning med en ryttare tungt på sin sänkta rygg som drar halsen uppåt och bakåt. Även om han vill göra rätt, i en situation som denna, kommer nästan alla hästar fortsätta att arbeta felaktigt, eller motsätta sig hans ryttare. Det är nästan omöjligt att lyfta upp ryggen tillräckligt för att få bakbenen att svinga in under tyngdpunkten, sänka sig i bakdelen och välva hals och nacke. Att bli riden i denna formen  har visat sig ge upphov till allvarliga problem som ”Kissing Spines”, inflammerade slemsäckar längs halsen, artros i haserna och framkotorna, bristning i musklerna i axlar och bentillväxt på artikulära ytor av kotorna i nacken.

Många ryttare hävdar att du inte kan dra en halsen och huvudet upp mot hästens vilja, eftersom det i slutändan alltid är hästen som är starkare än ryttaren och hästen kommer att vinna en sådan kamp. Det är tyvärr inte sant. Hästen kan vara starkare, men ryttaren kan tillfoga mycket mer smärta på hästen än tvärtom. Stångbettet bidrar en hel del, men det är också möjligt för många ryttare att orsaka smärta enbart med ett vanligt tränsbett.

Alltså är de flesta ryttare mycket mer envisa än de flesta hästar, och ha en plan och ett mål, och i detta fall är det att få upp halsen. Hästen har bara en osäker känsla av att han måste göra något för att skydda sig själv, och ibland är det bästa sättet att göra det genom att uthärda. Också genom att gå framåt, oftast i över-tempo som har effekten av att släppa endorfiner i hästens kropp, som bedövar smärtan någorlunda. Detta är varför hästar kan ridas i illasittande sadlar som skapar öppna sår, utan att reagera förrän de har lugnat ner sig, och utrustningen har tagits bort. Kom ihåg att hästar gjorda för att röra sig hela tiden, och har att springa ifrån faran som det enda sättet att överleva.

Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.