Bakom lodplanet, del 15 – Överböjd i nacken

Den här formen är inte lika vanlig som ”Måttligt djup – avknäppt vid 3e halskotan” som jag har beskrivit tidigare. Detta är vanligtvis ett resultat från att försöka få en häst att jobba ”uppåt” efter att ha tränats överböjd och djup, men inte gett honom tillräckligt med tygel för att kunna göra så, eftersom ryttaren försöker hålla upp framdelen med händerna. Vissa hästar som blivit ridna i en djup form lär sig att böja nacken maximalt med hjälp av de små underhalsmusklerna, och kan göra det både ”uppåt” och ”djupt”.

När nacken blir överböjd, får hästen en sammanstötning bakom nacken, som visar att det är en felaktig brytning mellan skallen och den 1: a halskotan. Det sker precis bakom nackstycket på tränset. Många små, men viktiga muskler går från den första halskotan till nacken, och dessa är i allmänhet överansträngda och under spänning i denna form.

Detta område bör vara plant och jämnt när hästen rids på bettet. Om det inte är det, är det antingen för att ryttaren har en ständigt hårt omsluten hand om tyglarna, eller för att hästen drar tillbaka näsan, överböjer nacken eller för att hästen stelnar i hans käke och munhåla och drar huvudet bakåt själv, oftast som försvar för ett skarpt bett och/eller hand eller allmänt obehag, eller försöker helt enkelt komma ifrån hjälperna. Denna typ av beteende gör dessa muskler bulliga, och många övervböjda hästar har stor en massa på varje sida av manen, antingen för att de är överböjda just där, eller för att de inte slappnar av där alls och arbetar med dessa muskler under ständig spänning.

på bilden längst ner till höger ser ni den typiska bullen på halsen.

Annonser
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.