Bakom lodplanet, del 13 – Måttlingt djup, knäpper av vid tredje halskotan

I detta inlägg förklaras det om statiskt arbete, hur musklerna och ligamenten drar i hästens hals när den är djup och knäpper av, att det blir en dragkamp i musklerna, iställer för att det spänner på ena sidan och slappnad av i den andra.

Några ryttare, rider sina hästar i en måttligt djup form.I denna form är nacken ganska låg. Detta anses vara en ”träningsform” och ”bra för ryggen.” Det finns några saker med denna teori om ”rund hals” för att ”få framdelen att lätta.” Det visar att inte många är medvetna om hur muskler och ben i hästens hals och bröstkorg arbetar.

De 3-4 kotorna närmast huvudet, och huvudet själv har lite längre och kortare muskler anknutna till dem, och dessa går till området runt manken. Dessa muskler har inte så mycket omfång och är därför inte särskilt starka. De är avsedda att hålla huvud och hals i vissa positioner. Den övre delen av nacken kan inte ”runda” och inte på något sätt lyfta ryggen genom att dra i manken, det är enbart överlinjen som kan göra det. De är helt enkelt inte starka nog. Hästens bröstkorg är stort och massivt, och musklerna i nacken är betydligt mindre.
Så vad händer när dessa muskler tvingas dra i manken? Jo, de drar det lättare huvudet bakåt istället för manken framåt.

I detta fall är överlinjen mycket rund eftersom den inte lyfter upp ryggen, den sträcker ut. Och om det inte är dem som gör jobbet, vilka gör det då? Musklerna kan inte ”trycka ut”. De kan bara göra två saker – kontrahera eller sträcka ut och växa längre. Det är något annat som drar åt andra hållet. Vad? Hur?
Om huvudet istället för att dras in mot bröstet, skulle falla mot marken, skulle Moder Jord vara den som drog åt andra hållet. Men huvudet hänger inte av sin egen vikt – det lyfts bakåt och uppåt mot bröstet. Detta görs inte av något arbete med överlinjen. Det görs genom att underhalsmusklerna spänns.

Så, vi har ryggraden, som är lite som en kedja med tunga länkar, och vi har överlinjens muskler och nackligamenten och underhalsmusklerna. Från allt pratande om ”formge halsen” kan man tro att halskotpelaren är töjbar, men det är den  inte.
Överlinjens muskler kan sträcka. Och underhalsmusklerna kan också sträcka. Och sedan har vi nackligamenten. Och de sträcker inte särskilt bra. Det är ett ligament, så ja det kan sträcka ut, men det är tufft. När hästen sträcker näsan i marken för att äta, har ligamenten sin maximala längd. När hästen sträcker sig ännu mer (låt oss säga betar i nedförsbacke) sträcker ligamenten begränsat så att näsan pekar lite framåt, eftersom ligamenten drar nacken tillbaka.

När hästen står upp eller vilar, har han halsen ganska horisontellt. Detta kräver endast mindre arbete för överlinjen att hålla huvud och hals uppe. När hästen betar är överlinjen utsträckt till maximalt. Halsens kotor är också utsträckta i en rak linje. Linjerna i nackligamenten och halskotpelaren är parallella.

När näsan placeras in mot bröstet, är nacken placerad framåt, vilket kräver ett ännu längre nackligament. Eftersom nacken är sänkt och dras framåt, är nackligamenten utsträckte runt toppen av halsen (2: a halskotan).
Hur långt kan ligament sträcka? Vad sträcker ut det? Kommer den böjbara halskotpelaren förbli opåverkad av omslagna ligament som är utsträckta runtomkring?

Ligamenten sträcker inte särskilt långt. Vad som sträcker ligamenten är vad som drar näsan bakåt – musklerna i käken och underhalsem. Så det finns drag underifrån, och motstånd från nackligamenten ovanifrån.

Har halsen förblivit välvd inuti denna dragkamp? Nej, kotorna svankar från trycket av att bli instängd. Underhalsmusklerna drar nacken framåt för att få upp ryggen. Men vad händer? Den svagaste delen ger upp. De relativt ostöda lederna i halskotpelaren kommer att böjas och förstora den S-form som redan finns. Detta gör att nedre delen av halsen buktar ut. Det kanske inte är en synlig bula, men om man tittar riktigt noga kan du se den komprimerade S-formade ryggraden innanför den spända halsen.

Annonser
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.