Bakom lodplanet, del 12 – På bettet under samling

Här är det samma kriterier som gäller för balans som i ”På bettet” – delen – hästen behöver slappna av i nacken och lyfta nedre delen av halsen. Vanligtvis lyfter han nedre delen ännu mer och för nacken något uppåt. Hästen blir vanligtvis högre i fronten.

Många ryttare och tränare tycker att hela poängen är att nacken ska lyftas och att halsen ska bli vertikal. Eller de tror att ju mer rund överlinjen av halsen är, desto mer samlad är hästen. Och en del tror till och med att i samlingen ska halsen kortas! Jag har hört världsberömda kommentatorer säga sådana saker på OS! Det är fruktansvärt.

Detta beror på att den absoluta majoriteten av hästar rids i vad som de betraktar som samlade rörelser i den vardagliga träningen och i GP tävlingar har kortare halsar. Detta är inte idealiskt, det är bara mycket vanligt.

I själva verket förändras halsens poition av hästen mycket lite när hästen samlar sig. Huvuddelen av arbetet görs nu av bakdelen och ryggen. En välvd nacke är en välvd hals. Man kommer inte mycket längre, innan ryggen sänks och spänns.

Vissa författare, bland annat Baucher säger att överföringen av vikten till bakdelen, beror på att halsen stiger och vikten av huvudet kommer bakåt och flyttar då tyngdpunkten bakåt. Detta händer, och Baucher har till och med mätt det, men det är bara mycket lite. För att det överhuvud taget ska bli någon förflyttning bakåt av tyngpunkten, genom att höja halsen, måste hals och huvud höjas till en sådan grad att ryggen sänks något frukstansvärt på det stackars djuret, även utan den extra vikten som blir av en ryttare sittandes på den. Och i en ridhäst, är detta det sista vi vill.

Halsen välver endast i den utsträckning att ryggen klarar av det.  Vilket inte förflyttar särskilt mycket vikt bakåt. Vad som faktiskt för kroppsvikten mot bakbenen är genom att bakbenen ska svinga inunder hästen samtidigt som bakdelen sänks, av att hästen vinklas sina leder i bakben och höfter.

Dr Hilary Clayton eller Dr Michael Holmström undersökte hur hästen trampar under sig i trav från piaff, och därefter över till passage, för att samla traven och sedan gå över i en ökad trav, och fann att det inte fanns någon skillnad i hur långt fram på bakbenen som nåddes i de flesta olika trav rörelser. De fann faktiskt att i piaff, trampade hästarna inunder sig mindre. Och det är faktiskt sant. Det är bara logiskt och inte motsägelsefullt alls.

I arbetstrav, förflyttar sig hästen ganska raskt framåt. Detta innebär att frambenen och bakbenen når långt fram för att trampa ned och börja stödja vikten. Om det inte fanns någon fart framåt, skulle en sådan inställning av benen göra en häst som satte sig på bakdelen med frambenen utstickandes i fronten. När det sträcker benen framåt för att strax därefter sätta ner hovarna, stödjer det inte alls mycket. Det bromsar faktiskt. Att bromsa på de sättet, gör de genom att de ”ger” rörelseenergin till kroppen, och låter kroppen glida över sitt stödben på marken. När benet är ungefär vertikalt börjar de verkligen stödja. Och när de lutar tillbaka börjar de trampa ifrån.

I piaff, finns det knappt någon fart, och om det finns någon, är det upp och ner. Så benen söker sig inte framåt, utan stödjer de mer eller mindre vertikalt (där de har benen hela tiden i piaff) och trycker av vertikalt, alltså rakt upp och rakt ner, mer eller mindre.

Det enda dy kan göra i trav för att hästen ska kunna förskjuta mer vikt bakåt, är att böja lederna i bakbenen, genom att få bakdelen att sänkas och därmed ta mer av belastningen från de högre frambenen. Det stoppade korset och böjda bakbenen gör så de stödjande punkterna i bakbenen kommer närmre framdelen och kortar då kroppen av hästen. Därmed tar hästen upp mer vikt i bakbenen.

Annonser
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.