Bakom lodplanet, del 8 – Den overkliga nacken

Och så har vi nacken, och vilken höjd den ska ha. Den ska, enligt reglerna, vara den högsta punkten, förutom när du rider hästen lång och låg eller går på långa tyglar. Men var är egentligen nacken på hästen? Nacken är inte den som vanligen är högst på en tävlingshäst. Nej, nacken är den knölen som är i slutet av skallbenet. Denna punkt bör vara den högsta skelett punkten av hästen i samlande rörelser och när hästen är på bettet. Detta kan vara mycket svårt att förstå om du inte har sett det med egna ögon. Vissa tror instinktivt att hästen är spänd i denna hållning, eller ”inte rund nog”. Detta kommer vanligtvis från att inte kunna ”hålla” hästen i en sådan ram av sig själv, och istället behöva hålla fast hästen bakom lodplanet för att hindra hästen från att kasta upp huvudet. Det kan också vara svårt att förstå om du inte vet hur hästens skelett ser ut.

Jag tror att mycket av denna förvirring kommer från det faktum att ryttare och tränare inte vet de absoluta grunderna i hästens anatomi och funktion av huvud och hals, och deras bärande leder. Halsen möter huvudet på toppen av huvudet, nära kanten där pannan börjar. Huvudet hänger därifrån. Den fäster inte där huvudet möter käkarna. Det finns ingen benig koppling där, och de muskler som finns där ska vara inaktiva när en häst arbetar.

Många ryttare och tränare säger också att ”nacken ska vara högsta punkten”.  De tror att den sänkta nacken och det tillbaka vinklade  huvudet används när du rider på en lägre nivå eller när du rider fram en häst, och när du kommer upp till Grand Prix ska du bara höja nacken, och voila, huvudet är bakom lodplanet.

Detta scenario, skulle jag säga, aldrig händer. Vad som händer är att hästen lär sig att hålla huvudet tillbaka med hjälp av underhalsmusklerna, och han kommer fortsätta göra det när du höjer nacken. Dessa hästar rör sig vanligtvis med ”konstgjorda” höjda halsar (och därmed sänkt rygg), och huvudet fortfarande bakom lodplanet när dom har ridit fram, eftersom de har lärt sig detta beteende, och blivit belönade för det. Med dessa hästar är det omöjligt att ”placera nacken” där du vill ha den, precis som rollkur förespråkarna säger att de vill kunna, eftersom du inte kan dra näsan framåt på hästen. Och hästen lär sig att hålla huvudet bakåt. Det enda alternativ som återstår för att få näsan framför lod är att locka hästen i en förlängd gång, och du kan göra den träningen på hemmaplan, men mellan passage och skritt inne på tävlingsbanan, har du bara en överböjd häst med sänkt rygg.

Enligt reglerna är nacken tänkt att vara den högsta punkten på hästen, inte hela universum! Den behöver inte vara särskilt hög för att vara den högsta punkten på hästen.

När huvudet är lägre än manken, är det okej för nacken att inte vara den högsta punkten längre, eftersom det är en sträck-övning! (och fortfarande, bör näsan fortfarande vara på eller framför lodplanet.) Du bör sträcka hästen framåt neråt ofta, för avkoppling, och förlängning av halsen, inte för ”arbete”. Detta kommer också att uppmuntra hästen att sträcka halsen under samling, och välva halsen mycket vackert.

En annan anledning till detta virrvarr av förväxling, är att även mycket erfarna hästmänniskor som Frank Evans och andra, ser Atlas (lila) eller axel (blå) som nacken, men detta är fysiologiskt fel. Dessa delar är nackkotor, och nacken (röd) tillhör huvudet, på baksidan av kraniet, att vara exakt. Varför det är viktigt att nacken ska vara högsta punkten är för att inte knäppa av vid Atlas eller Axis. Och det är där orsak och verkan blandas ihop. Eftersom Atlas eller Axis är den högsta punkten måste det vara nacken. Suck!

De som tror att nacken som högsta punkt är bara möjligt med en häst som är utbildad till Grand Prix, är förlorade i nack-böjnings- labyrinten. De tror att det är så, eftersom de från dag 1 rider hästen med en överböjd nacke (knäpper av vid 2-3 kotan) och hästen lär sig vanemässigt att  förkorta underhalsen och hålla in huvudet.

Advertisements
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.