Bakom lodplanet, del 7 – Den overkliga lodlinjen

tv och th: ej lodlinjen

Vissa människor tror att ”lodlinjen” är mittlinjen av hästens huvud, eller till och med käklinjen, och några tror att nacken ligger 8 tum bakom hästens öron, eftersom det är den punkt som är den högsta. ”Lodlinjen” är den linje dragen vertikalt från hästens panna mot marken, och näsan ska vara på eller framför den. Profilen på näsan är tänkt att vara framför pannan, som en brant skid-backen, inte ett överhäng! Och nacken är tänkt att vara den högsta punkten, eller hur?

Du kan också använda ögat och näsborren som referens. När näsborren är framför den vertikala linjen från ögat är hästens huvud framför lodplanet.. Eller med ett väl passande träns bör sidstycket vara vertikal. Detta är den position huvudet hamnar i av sig självt på en sovande häst, eller på en som använder sina nackmuskler väldigt lite. Och en minimal användning av nackmusklerna är inte som man skulle kunna tro, en dålig sak. Dessa är de muskler som styr huvudet, som ska dra huvudet bakåt, inåt och förkorta nacken. Vi vill inte att de ska vara i arbete, i detta fall. Det är därför uttrycket ”böja nacken” är så dåligt. Det är snarare ”slappna av nacken” för att låta näsan hamna nära lodlinjen som man bör kalla det.

Det faktum att 99% av alla dressyrhästar du ser i tävlingsarenan inte har näsan på, eller framför, lodlinjen är en annan sak. Tävlingspoängen innefattar väldigt sällan huvudshållningen på hästen, om inte alls. När ekipagen får en ”10” räknas inte huvudhållningen ett dugg, eftersom att om den gjorde det skulle poängen inte vara en 10. Men det gör så du säkerligen skapar en mental bild av rundhet, men bilden är inte korrekt. Nedan ser ni en vanlig tävlingsform, där hästen är bakom lod och har sänkt sin nacke och bröstkorg, vilket leder till en sänkt rygg och att bakbenen trampar bakom hästen och inte inunder den.
Advertisements
Detta inlägg postades i Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.