Bakom lodplanet, del 3 – Spänd hållning

Han kortar de långa musklerna i huvud och hals, Splenius och Longissimus Capitis kortar även överlinjen.

Den nedre delen av halsen trycks ner och musklerna som ska hålla den delen uppe, släpper efter, eftersom att de långa musklerna håller huvudet uppe.

De små musklerna i nacken kortar upp och näsan pekar stelt utåt.

Allt detta tryck på huvudet från ovan gör så att hästen behöver spänna käkmusklerna för att hålla munnen stängd.

Överlinjen kortas upp och  nedre delen av halsen trycks neråt – utåt vilket då även leder till att ryggen sänks, eftersom spänningen fortsätter bakåt längs med ryggen. Hästen rör sig ryckigt på framdelen och den spända ryggen kopplar bort bakbenen.

Så vi måste göra vissa justeringar åt hästens balans och hans användning av sig själv när vi rider och tränar. Men vi gör vad han normalt skulle göra vid ett ”speciellt tillfälle”. Vi samlar hästen.

Men innan vi kan samla hästen måste vi släppa efter och slappna av, och hitta just den krökta halsen som är själen i samling (medan de böjda haserna är hjärtat).

Och för att hästen ska kunna slappna av i sin överlinje och kröka halsen, för att få med ryggen och få honom att återfå sin balans. På så sätt måste vi få hästen att söka sig till bettet, med en avslappnad nacke.

På bettet med engagerade bakben

Nu, ridning där en häst söker sig till bettet kräver lite mer än bara avslappning av nacken. Många hästar ”kommer undan med” att bara dra tillbaka sina huvuden utan att arbeta. Men vi vill att hästen ska arbeta, och vi börjar med bakbenen.

När bakbenen trampar under roterar bäckenet. Ryggen höjs, och det påskjutande benet arbetar sig genom energi sin väg in till den höjda ryggen, och lossar på musklerna. Överlinjen slappnar av och den samlade hästen fortsätter att sträcka på överlinjen för att söka sig fram till bettet.

http://www.sustainabledressage.net/rollkur/behind_the_vertical.php

Detta inlägg postades i Forskning, Konsten att rida Dressyr den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.