Dressyr, eller..?

Här kommer ett litet utdrag ur Tävlingseglementet:

”Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna. Genom systematisk stegring av gymnastiskt arbete skall muskulaturen och ledgångarna ges sådan styrka och elasticitet att hästen under ryttaren kan röra sig med bibehållen balans. Detta visar sig i fria och spänstiga gångarter, i likformighet, lätthet och ledighet vid rörelsernas utförande. Hästen skall snabbt, mjukt och villigt följa ryttarens, så vitt möjligt, omärkliga hjälper.

Här har vi Jan Brink och Briar som säkert de flesta känner till. Som ni ser på bilden är  det frambenen som tar upp hästens vikt och länger på steget, medan bakbenen är bakom hästen och är helt oengagerade, ryggen är dessutom  väldigt sänkt. Något som är bra dock är att näsan faktiskt är i lodplanet och nacken är nästan högsta punkt.

Hästens bakben skall i alla gångarter röra sig energiskt. Vid minsta anfordran av ryttaren skall bakbenens framåtdrivande eller uppbärande kraft ökas. Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta.
Syftet med hästens samling är:
a) att ytterligare utveckla och öka hästens balans.
b) att utveckla och öka hästens förmåga att engagera och sänka sin bakdel, för att därigenom avlasta framdelen och göra den “lättare” och mer rörlig.
c) att genom ökad styrka och utvecklad bärighet göra hästen mer angenäm att rida.
Metoder att nå detta mål är bl a övergångar mellan gångarter, tempoväxlingar, halvhalter samt skolorna öppna, sluta och förvänd sluta. Samling uppnås och utvecklas genom att bakbenen med mjukt böjda leder engageras framåt under hästens kropp, varvid förflyttning av tyngdpunkten sker framifrån och bakåt. Detta åstadkoms genom att ryttaren under korta men ofta upprepade
moment aktiverar sina framåtdrivande hjälper så att hästen drivs framåt mot en mer eller mindre stilla hand.

På denna bild ser vi dressyrhästen Totilas (som dessutom är så pass värdefull att han inte ens får gå i hage, helt sjukt enligt mig!) i en ökad trav. Som ni även ser på den här bilden är det frambenen som bär upp hästen och länger på steget, medan bakbenen är bakom och knappt engagerade alls, och ryggen är sänkt. Halsen är dessutom ihoptryckt vilket anstränger luftvägar, ligament och muskler.

Handen fångar upp en del av rörelsen framåt så att eftergift i bakben, rygg, hals och nacke uppnås, vilket efter hästens utbildningsståndpunkt och byggnad ger avvägd resning av hals och huvud. Med andra ord “stäms hästen av” mellan ryttarens framåtdrivande och förhållande hjälper, så att en del av rörelsen framåt “släpps igenom” så mycket att hästen förmås röra sig i det tempo som ger dess gång avsedd takt och balans. Samling erhålls ej genom förkortande av tempo med enbart förhållande hand, utan i

stället genom ökad aktivitet med säte och skänklar mot en mjukt uppsamlande och avstämmande hand, med syfte att engagera bakbenen djupare under hästens kropp. Samling får inte förväxlas med enbart långsamt tempo.
Samlingsgrad i olika klasser:
När hästen rör sig med bibehållen rytm, med lätthet och utan att förlora någon balans i de moment programmet föreskriver, är samlingsgraden för klassen tillräcklig. Samling skall inte i första hand relateras till tempo.”

På den här bilden ska det föreställa en häst i piaff, men som ni ser lyfter hästen knappt bakhovarna från marken, medan frambenet är en bra bit över, även här har frambenen trampat in under kroppen och att avgöra av hästens svansföring är hästen troligtvis spänd i ryggen, och kollar ni på vecken som blir vid ganaschen tyder det på att hästen har kortat upp sin hals.
Anledningen till att jag la ut den texten från TR är för att uppmärksamma folk att dressyren är på väg åt helt fel håll. Kollar man på tävlingar så är det långt ifrån många som uppfyller dessa ”krav”, och när man tränar och tävlar på elitnivå tycker i alla fall jag att det ska vara en självklarhet att dessa mål är uppnådda. Dock är det nog domarna vi har att skylla, hade det inte varit för att dom föredrar ihoptrykta och spända hästar med sänkta ryggar och bara ett massa frambenssprattel, så hade förhoppningsvis inte folk tränat efter detta heller.
Jag förstår verkligen inte hur man kan eftersträva något som det här, som ni ser på bilderna som jag har lagt ut är det knappt hälften av kraven som uppfylls, och dessa ryttare och hästar ska vara på elitnivå! I mitt huvud går det i alla fall inte ihop sig..

Advertisements
Detta inlägg postades i Hästtankar, Konsten att rida Dressyr och taggad , den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.