Varför behöver hästen benskydd?

Benskydd och benlindor verkar bli mer och mer vanligt. Men varför har vi det? Vissa har det för att de vill skydda hästen från att den slår i benen i varann, eller råkar trampa sig själv. Vissa har det för att de vill ge benen stöd, medan andra bara har det för att det är snyggt.
Då vill jag att ni ställer er frågan, varför slår hästen i sig själv? Inte tusan behöver vildhästarna några skydd på benen för att de inte ska trampa sig själv och skada sig. En sak som har stor anledning till detta är att hästen är skodd, hästen får då onormalt stora och tunga hovar som självfallet blir klumpigt att gå med, hur skulle du själv gå i ett par skor som är 3 storlekar för stora?
En annan vanlig anledning är också att hästen rids i en spänd och obalanserad form där hästen blir väldigt framtung, då hinner helt enkelt inte frambenet lyfta innan bakbenet sätts ner och riskerar då att slå emot.

Just benlindor använder de flesta för att det är snyggt och/eller för att ge stöd åt benen. Men vad behöver hästen stöd till? Utsätter ni eran häst för något som den skulle ta skada av om den inte får extra utrustning på, så är det väl kanske inte så bra att utsätta hästen just för detta över huvudtaget?

Faktum är att hästen kan ta skada av att just ha benskydd och benlindor. Under skinnet på benen hittar vi självklart själva skelettet, men också senor, ligament och blodkärl. När vi lindar hästen eller sätter på den benskydd, sker detta oftast när hästen står i vila. Då är blodkärlen relativt små, men sedan när hästen börjar röra på sig och blodet börjar cirkulera så vidgar sig kärlen och blir större, men då vi har lindat hästens ben så finns det inte alltid tillräckligt med plats för detta. Inte nog med det så kan även benlindor trycka ihop senorna och ligamenten och göra så de skaver emot själva skelettet.

Vi hästmänniskor är extrema på att symptombehandla, och att använda benskydd är just symptombehandling. Hästen slår emot sina ben av en anledning, vanligtvis för att något inte står riktigt rätt till i kroppen, sätter man då på skydd eller lindor så försvinner inte det problemet, ni försöker bara dölja det. För hästens skull – lös det istället! 🙂

Advertisements
Detta inlägg postades i Utrustning och taggad , , den av .

Om malinstenstrom

Mitt hästintresse började redan när jag var 2 år. Jag växte upp på landet i Kolmården där vi bodde några meter ifrån en liten hästgård. Jag fick hjälpa till med alla möjliga hästar och ponnys i det stallet, och var mer i stallet än vad jag var hemma. På den vägen började mitt hästintresse och jag började även på ridskola som 7 åring. När jag var 13 år tröttnade jag på att gå på ridskola och började leta foderhäst. Jag hittade då en enögd liten ponny som fångade mitt hjärta med en gång. Midnight Special heter han men kallas Snobben. Nu, 7 år senare har jag fortfarande kvar honom och har även tillökat familjen med en liten lusitano vallack på snart 2 år vid namn Exito. Som många andra red jag vanlig traditionell dressyr, och tränade för tränare väldigt regelbundet. Under alla dessa år kände jag att Snobben och jag inte arbetade med varann, vi arbetade emot varann. Såfort jag bad om arbete så bockade han och sparkade bakut och flög rätt upp i luften, han stenvägrade med andra ord. Jag tog ut en equiterapeut för att kolla igenom honom och det visade sig att han var dubbelsidig halt i både kot och knäleden. Det blev en lång vila och många sprutor. Jag blev helt förkrossad över att min lilla älskade ponny har haft ont hela tiden, och började ifrågasätta varför det blir såhär. Varför så himla många hästar råkar ut för inflammationer i alla möjliga leder. Jag började läsa allt jag kom åt på internet, och kom fram till att så man tränar i traditionell dressyr är inget jag vill göra med min ponny. Jag tog kontakt med en tränare inom Akademisk Ridkonst, och fick även upp ögonen för Natural Horsemanship. I samband med detta släppte jag ut snobben på lösdrift, med nästintill fri tillgång på mat och tog strax därefter av skorna på honom. Det var inte förrän 2 år senare som jag hittade min Parelli instruktör Joanna, som jag nu även har fått äran att ha en blogg tillsammans med.